Han går omkring på stan med en påse i fickan, alltid beredd om han skulle behöva kräkas. Marcus Tirén har drabbats av panikångest. Han är framgångsrik kriskonsult, har flådig våning, snygg fru, en söt liten dotter och syskon på väg. Han är mästare i att överträffa sig själv också när det gäller hur hårt man kan förneka varningsklockornas ringningar.
Mattias Ronge skriver sin debutroman i ett rasande tempo. Det är mycket av allt, han understryker sin huvudpersons förhållningssätt och tankar så tydligt att han lika gärna kunde ha skrivit med versaler. Kanske litar han inte på läsarens goda minne, eller så är det bara en stilistisk poäng. Det är lätt irriterande, men det går inte att förneka att bokens temperament på det här viset blir kongenialt med huvudpersonens.
Det är märkligt att Marcus inte tycks få några vettiga insikter mot slutet, trots terapi och trots sammanbrott. Han går igenom och överlever en kris, men utifrån ser han ut att vara exakt densamma, lika ivrig att klättra på karriärstegen, lika mån om att skapa det perfekta livet. Hur provocerande det än är, är det ändå just det som gör Tittaren till något mer än bara en helt okej debutroman.
Therese Eriksson
