Chuck E. Weiss Tom Waits-komplex lyser tydligt skivan igenom. Men att laborera med (o)ljud och stoltsera med en skrovlig röst som halstablettföretaget Vicks borde använda sig av som innan-exempel i sin nästa reklamkampanj räcker inte riktigt hela vägen. För trots att den dova bluesen gungar skönt är det förvånansvärt lite som blir sagt eller uttryckt på vägen fram till skivans slut.
Man får leta lite grann för att hitta guldkorn i den grötiga och inte särskilt varierande ljudbilden, men "Bomb the tracks" och Stones-svängiga "Exile on main street blues" är i alla fall två spår som man minns efteråt.
