Veronica Maggio höjde Stadsfestens energinivå.
Veronica Maggio. Var ska vi ens börja? För över ett decennium sedan, när hon tyckte att separationer skulle göras på plats istället för på telefon, i första singeln "Dumpa mig"? I det otroliga albumet "Satan i gatan" från 2011? Eller i nutiden, där hon proklamerat att fiender är tråkigt med fem nya låtar?
Det är nästan onödigt att sammanfatta Veronica Maggio, för hon är lika självklar i vårt kollektiva medvetande som de där sommarnätterna, som alla olyckliga kärlekssagor och glittriga fester hon sjunger om. Hon är utan tvivel en av våra allra största, och varje album, varje ton hon skapar, är ytterligare ett bevis på varför. Hon har en magisk förmåga att tonsätta varenda stökig känsla, och göra det på ett sådant sätt att alla nya spår blir omedelbart soundtrack till sommardans och hjärtesorg.
Det om något blir tydligt när hon kliver ut på Stadsfestens scen under lördagskvällen. Det finns ingen tid att förlora, och hon river av en av de senaste singlarna "Kurt Cobain". Publiken omfamnar orden, sträcker händerna mot himlen och allsången är ögonblicklig och konstant från första sekund. Hon följer upp med storslagna "Hädanefter", fortsätter in i "Dom sa!" och "Tillfälligheter". Det är intensivt, närvarande, Veronica Maggio gasar och vägrar nöja sig tills alla fötter rör sig och alla röster är spruckna av skriksång.
Maggio bjöd på både dans och trasighet.
Första tempoväxlingen och andningspausen blir "När solen har gått ner" – kanske nya albumets vackraste, med en vemodighet och skörhet som bryter av i dansen. Bara drygt två veckor gammalt flyter spåret sömlöst in i repertoaren och den ljumma stämning som kan uppstå när en artist spelar en oetablerad låt uteblir. Ingenting stannar av, Storgatan sjunker aldrig under kokpunkten, oavsett tempo på scenen.
Det går inte att väja sig mot låtskatten Veronica Maggio sitter på. Den river fram som en tornado, och det händer något med tonerna när hon framför dem live. Trummorna är hårdare, gitarrerna vassare och den musikaliska inramningen matchar Maggios energi. Det är råare, aldrig svalt och tillbakalutat som hennes röst ibland kan ge sken av.
Hon utbrister: "Skellefteå! Det var alldeles för längesedan." Jag håller med. Och då har hon ändå besökt Stadsfesten ett antal gånger tidigare, men för min del får hon gärna vara ett stående inslag. Det finns nämligen ingen som passar så bra in i ljusnande sommarnätter som Veronica Maggio. Hon har Stadsfestens absolut bästa publik, och det är välförtjänt. Det finns få saker som är finare än att sjunga "Välkommen in" med tusentals Skelleftebor med glitter på kinderna. Det är också då, i raderna "Massa skor i hela hallen, folk vid fläkten som röker, det är fest hos mig ikväll och hela världen är min" som hela gatan förvandlas till hennes privata hemmafest. Resten av konserten blir precis så – som att något exploderar, och så stannar vi där, i konfettin.
Stora hitar som "Jag kommer" och "Välkommen in" genererade den mest intensiva feststämningen – men allsången var kontant.
När kvällen knyts ihop med solklara extranumret "Jag kommer" gör hon det med ett lekfullt arrangemang, där det börjar långsamt och sedan stegras. Det är ingen överdrift att säga att varenda en, från scenens framkant, ända längst bak till Trädgårdsgatan skriker "I taxin, i trappen, i hissen, i hallen". Det enda som är synd är att några riktiga pärlor saknas. Var är smärtsamma "Snälla bli min"? Knytnäven "Satan i gatan"? Klassikern "17 år"?
I en intervju med Expressen sa Maggio: "Jag har ju fått kritik för det, 'det verkar inte som att det händer något i hennes värld – hon är för evigt fast i en krogkö'. Jag tycker att det är lite kul att det retar folk, jag står gärna kvar i den där krogkön ett tag till."
Jag hoppas att hon fortsätter köa. Och jag hoppas att hon gör det på Stadsfesten.