Laleh avslutade sin sommarturné i Skellefteå under lördagen.
Laleh. Det är få artister som är så svåra att sammanfatta, för att hon vägrar låta sig sammanfattas. Hon är artisten som debuterade med låtar som "Invisible" och "Live tomorrow" 2005, och som sedan dess släppt sju album. Hon är artisten som rört sig mellan svenska, engelska och persiska, mellan det storslagna och det avskalade, mellan Göteborg, Los Angeles och Skellefteå. Uttrycket står aldrig stilla, går aldrig att sätta i ett fack, det är alltid något nytt, alltid framåtrörelse, eget och personligt.
Därför vet du aldrig vad som väntar när hon ställer sig på en scen. Under lördagskvällen känns höstvindarna i luften, men när Laleh kliver in på scenen vid Stadsparken lyser allt i solgula toner. På en färgsprakande tron inleder hon med "Knock knock" från senaste albumet, för att sömlöst fortsätta in i Kungsträdgårdens körsbärsblommor i "Behåll ditt huvud". Det börjar lugnt, tryggt, med ett nedtonat tempo som om hon vill känna på publiken innan hon kastar sig ut. Bakom ett piano – också det varmgult – ger hon oss "Welcome to the show", för att officiellt hälsa oss välkomna, som hon själv säger.
Alla generationer fanns i Lalehs publikhav.
Det är vackert, musikaliskt och stämningsfullt. Men det är ändå tydligt att konserten inte riktigt kommit igång, att vi väntar på något. "Det är bara tacka och försonas med alla gånger som man väntat" sjunger Laleh i titelspåret från senaste albumet, "Vänta". Och det är lätt att försonas med väntan när Laleh väl börjar glittra.
Det börjar lagom till "Vårens första dag". Något händer med energin, med rösten och arrangemangen. Hon fortsätter in i magiska "Aldrig bli som förr", gåshudsframkallande "Some die young" och en ovanligt mäktig version av "Kristaller".
Laleh går inte att likna vid någon annan artist. En del av det handlar om hennes musikaliska bredd och uttryck, en annan om hennes person, hennes filosofiska utläggningar och poetiska språk. Få är så egna som henne – varenda ton, rörelse, ord är hundra procent Laleh och ingenting annat. Därför ska en Laleh-konsert också innehålla sin beskärda del mellansnack, för det finns ingen som mellansnackar som Laleh. Antingen tycker du det är obegripligt, märkligt, eller så omfamnar du det precis därför. Jag tillhör den senare. På lördagskvällen är det för lite av den varan, jag vill höra något om hennes band till Skellefteå, någon kommentar om underbara spåret "Bjuröklubb".
Ju längre av spelningen som förflyter, ju mer lekfullt, kraftfullt och musikaliskt imponerande blir det. Med andra ord – ju mer Laleh blir det. När hon knyter ihop allting med allsång till "Goliat", "Tack förlåt" helt utan instrument och en alldeles egen, spontan melodi om sitt eget band går det inte att sluta le.