Uno Svenningsson bjöd på ett publikrekord under tisdagen.
Var tisdagskvällens En flotte den varmaste hittills? Troligtvis. Och om förra veckans solstrålar inte helt matchade Shirins dramatiska, melankoliska tonartshöjningar går det inte att säga detsamma om Uno Svenningsson. Han är årets mest folkkära bokning, han är mjukt solsken och allsångsvänliga refränger, men också välbehövlig svärta och vardagsbetraktelser.
En halvtimme innan huvudpersonen äntrar flotten är det fullt längs älvkanten. Det är tydligt att Svenningsson lockar alla – från mormödrarna ner till sexmånadersbäbisen. När båten sedan sakta puttrar längs älven för att angöra vid scenen infinner sig direkt ett slags sommarvarmt lugn, en känsla som håller i sig när första tonerna ur "Hjärtat är fullt utav dig" ljuder.
Tempot växlas upp, fort och utan förvarning. Utan att hälsa på publiken river han av "Fjärran land" och många fötter börjar stampa i takt. Tre låtar in i spelningen är det som att han stannar upp, andas och på riktigt blickar ut över publikhavet som måste vara något slags En flotte-rekord. "Det känns fantastiskt att stå på denna beryktade scen" säger han.
Uno Svenningsson sjöng allt från på gamla hits till nya "Så mycket bättre"-tolkningar.
Uno Svenningssons karriär är lång, vidsträckt och svårsammanfattad – från 80-talsbandet Freda' till de tio soloalbumen och förra årets "Så mycket bättre". Under tisdagskvällen tar han med Skellefteborna på en tidsresa som börjar på Gotland med en fantastiskt fin version av Icona Pops "Manners", för att avslutas med anekdoter från Freda's storhetstid. På förhand fanns en oro att det skulle bli för lågmält, men det är snarare tvärtom. De lugna stunderna är få, istället bjuder han in till dans och en känsla av sommarsol som aldrig försvinner. Det går inte att förneka att Uno Svenningsson på En flotte en kväll i juli är ungefär så rätt det kan bli – har han någonsin stått på en mer passande scen? "Vågorna gungar mig, jag är van" sa han när Norran fick en pratstund med honom under soundchecken, och det märks. Han får älvsbrinken att ömsom långsamt vagga i takt, ömsom frenetiskt veva i luften.
Som bäst blir det alldeles i slutet, när han vågar sakta in med "Under ytan" och efterlängtad svärta glimtar mellan soldränkta gitarriff.
På många sätt är han helt enkelt som kvällens väder – varm, pampig, glädjespridande och med ett behov av lite fler skuggiga partier.