Timbuktu var sist ut under fredagskvällen på Nordanå.
Timbuktu har sedan början av 2000-talet varit en stabil ryggrad i hiphopsverige. Med album som "Wått's dö madderfakking diil?", "The Botten Is Nådd" och "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" blev den skånskklingande rappen en självklar del av våra spellistor.
Men i artisteriet ryms mer än så. Där finns en medverkan i "Så mycket bättre", ett politiskt engagemang och självbiografin "En droppe midnatt". Där finns en hudlöshet, men också lika mycket dans.
När han kliver in på ett solindränkt Nordanå är det i dansen han börjar. Tillsammans med sina trogna vapendragare i bandet Damn! blåser, stampar och vevar han igång publiken.
"Jag kommer inte nöja mig förrän jag förvandlat hela Skellefteå till ett dansgolv", deklarerar han tidigt och det är inga tomma ord. "Annie Liebovitz" avlöses av nya singeln "Dansez", han rör sig över varenda centimeter av scenen, dansar tillsammans med sina bandkamrater tills svetten rinner.
Timbuktu sammanflätar hiphop, sambatoner och funk, euforisk glädje, olycklig kärlek och fest. Han rappar intensivt och felfritt som att livet hänger på det, och i både textrader och mellansnack glimtar poetiska utläggningar om att Malmö är farligare än ni tror och det som är farligt med Malmö är kärleken. Och sedan dyker han rätt in i vackra "Fallskärm", en välkommen svärta.
Bland det finaste som finns är en konsert där artisten i fråga verkar njuta lika mycket av att stå på scenen, som vi njuter av att skriksjunga till sådant som känns. Timbuktu är en sådan artist. För även om han besjunger obesvarad förälskelse, önskar att blixtarna ska träffa dig, att köttätande myror ska äta upp dina ögonlock, så finns den genuina glädjen ständigt närvarande. Det är tydligt att Timbuktu och Damn! älskar att spela tillsammans, att de synkroniserade hoppen må vara inövade men inte mindre uppriktiga för det.
Lekfullheten smittar också av sig på de musikaliska arrangemangen. På ett sätt är det som att konserten är en enda lång låt, där musiken aldrig riktigt stannar av oavsett mellansnack, där det tar tid att känna igen hitsen i sina nya, svängiga kostymer.
När Seinabo Sey äntrar scenen i en härlig, spontan allsång till "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" har Nordanåområdet blivit exakt det som Timbuktu ville – ett svettigt, stökigt dansgolv.