Sudakistan fick Scenen att gunga.
Kanske borde jag delat ut en femma men det går bara inte när publiken lyser med sin frånvaro. Det är självklart inte bandets fel. Däremot är de flesta artister beroende av energi från publiken. Utan den lyfter det aldrig den där sista lilla biten.
I en liten klubb med ett hundratal i publiken undrar jag inte om en farbror som jag struntat i ovärdigheten och studsat omkring i kaoset framför scenen. Nu nickar han i stället med, benen vägrar vara stilla och ett fånigt leende pryder plytet som en flörtig tangorabatt.
Sudakistan har sina rötter i Sydamerika och Stockholm och blandar sömlöst engelska och spanska. Inte för att det egentligen märks live, då sången nakenbadar i vågor av delay och reverb. Möjligen är ursprunget en anledning till att musiken hela tiden faktiskt svänger, i brist på bättre ord. Det är rätt sällan som skramlig, bångstyrig musik – balanserande mellan psykedelia, krautrock och punk – faktiskt gör det. En bedrift i sig bara det. Som sångaren Michell Serrano förmodligen skulle uttryckt det: ”det här var fett bra”.