Hera Hilmar får godkänt som Hester Shaw i ”Mortal Engines”.
Egentligen är temat inte så dumt. Vi förflyttas några 1 000 år framåt i tiden.
Människosläktet har förstört en stor del av jordens fruktsamhet i det så kallade 60-minuterskriget.
De överlevande har satt sina samhällen på hjul. Så till exempel är London numera en stad som förflyttas med hög hastighet för att anfalla mindre byar.
Just där är specialeffekterna onekligen imponerande.
Att se en hel stad rulla fram är sannerligen en innovation som åtminstone jag aldrig tänkt på.
Överhuvudtaget är det skickligt filmat och skapar en postapokalyptiskt stämning som är svår att värja sig emot. Däremot har det inneburit att rollkaraktärerna hamnar helt i skymundan av det maskinella.
”Det saknas ett hållbart manus för att hålla spänningen vid liv i drygt två timmar.”
Det är helt enkelt svårt att ta till sig ”våra hjältars” personligheter. Om jag jämför med till exempel ursprungliga ”Star Wars” är skillnaden milsvid.
Mänskorna fungerar mest som en kuliss till det enorma arbete som lagts ned på det visuella. Och då känner jag att det saknas ett hållbart manus för att hålla spänningen vid liv i drygt två timmar. Hera Hilmar är i alla fall godkänd som Hester Shaw. Den kvinna som inte bara kämpar för överlevnad. Utan också för ett liv i värdighet.
För att en sådan här film ska fungera behövs det också en riktigt elak skurk.
Hugo Weaving försöker i rollen som Thaddeus Valentine men det blir aldrig riktigt skrämmande.
Så jag blir faktiskt lite uttråkad innan det är över. Även om jag ställer upp på devisen att vår värld behöver mindre protektionism och mer öppna gränser för att överleva.