Solala består av Olle Bergel, Anders Gabrielson och Jens Lindvall. På lördagskvällen besökte de Skellefteå.
Det började med ett litet kök, pannor och burkar. Olle Bergel, Anders Gabrielson och Jens Lindvall umgicks genom musiken, där de endast med hjälp av sina röster och det som fanns i närheten förvandlade välbekanta hits till något annat, en egen tolkning fri från traditionella instrument. Det var en kul grej, att dricka öl och sjunga tillsammans, och tanken var aldrig att det skulle bli mer än så. Men så laddade de upp några av låtarna på Youtube, och ett år senare hade antalet visningar exploderat.
På lördagskvällen har trion förflyttat de intima kökskonserterna till Nordanåteaterns scen. Konceptet är enkelt – mot en svart bakgrund lyser den symboliska köksduken, som rymmer diverse köksattiraljer. Och där tar Olle Bergel, Anders Gabrielson och Jens Lindvall plats, på varsin stol och med varsin tonsäker stämma.
De inleder med Aviciis "Hey brother" i en helt annan kostym än originalet och byter lika snabbt genre med Lalehs "En stund på jorden". De fortsätter riva av publikfriande hits som i sitt ursprungliga uttryck inte har särskilt mycket gemensamt men som i Solalas händer – och munnar – blir peppigt, bekymmerslöst och fullspäckat med handklapp, välkoordinerade stämmor och fotstamp. Det blir allt från smäktande ballader som "Shallow" och "Release me" vidare till Mando Diao och Coldplay.
Nordanåteaterns bänkrader är fyllda ner till sista platsen, och hela konserten igenom är det tydligt att Skelleftepubliken längtat efter medryckande a capella. Oavsett sinnesstämning i musikens textrader går det inte riktigt att komma bort från mysig köksbordkonsert, helt utan friktion och svärta. Och det är i allra högsta grad härligt med sväng och pepp men det gör också att det blir svårt att bli berörd i låtarna som kräver sin melankoli för att nå fram. Som i Mando Diaos "Strövtåg i hembygden" och Coldplays "Fix you" – de prickar varje ton, men vad låtarna behöver är motsatsen, något lite skevt och operfekt.
Därför blir det istället som bäst när Solala anammar solsken. Som när hela publiken stämmer upp i "Gimme hope Joanna" – en kavalkad av det som matchar deras sound, det vill säga okomplicerad glädje och handklapp.