Silvana Imam fick hela publiken att sätta sig ner på marken under fredagskvällen.
Jag kommer aldrig att glömma Silvana Imams spelning på Trästockfestivalen 2015. Gåshuden lade sig aldrig, basen slog hårt i magen, men hårdast slog ändå Silvana. Hon hade än inte släppt albumet "Naturkraft", men det var precis vad hon var.
Likadant kändes det nästan ett år tidigare, i den lilla spellokalen på Folkparken i samma veva som hon började slå stort. Samma tornado, samma knutna nävar och intensitet.
Därför kan man lugnt säga att förväntningarna är höga när hon ska ta sig an Norranscenen i skymningsljus och pulserande rök. Det tar två sekunder innan jag – och resten av de höjda armarna i publikhavet – inser att vi aldrig hade behövt oroa oss.
En mullrande röst blandar sig med rökmolnet, scenen är tom. Silvanas väckelsemöte har börjat, och jublet när hon kliver in gör det tydligt att hon fortfarande är vår hiphopprofet.
"Nenene" är precis så rå som den ska vara, för att följas upp av pampiga "Helig moder". Sedan – tom scen, effektfull tempoväxling, monolog om klass, kön, sexism, identitet i högtalarna, för att explodera i mäktiga "Imam Cobain".
Så fortsätter det. Silvana Imam förnyar hiphopen, men också formen för en livekonsert. Du vet inte vad som väntar, men du vet att det kommer vara bra.
När hon får hela Nordanå att sätta sig ner på marken och gemensamt explodera i "Vikken då?" står det klart, än en gång: Silvana, du är rappens Liberace. Som att någon skulle överträffa dig? Aldrig.