Det blir mycket action när Claire Foy tar över rollen som Lisbeth Salander.
Det här filmen baserar sig på boken ”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz. Han har ju tagit över Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander.
Jag har läst boken och den är rappt skriven men saknar mycket av den samhällsanalys som fanns i Stieg Larssons böcker. När nu regissören Fede Alvarez gjort en filmatisering har han inte bara bytt titel. För det handlar ju om ett terroristgäng som kallas för ”Spindlarna”.
Han har också plockat bort allt som möjligen kunde uppfattas som kontroversiellt.
Han har istället gjort en rak thriller där Lisbeth Salander uppträder lite som en svensk Ethan Hunt från ”Mission Impossible”.
Hon kör omkring väldigt mycket på sin motorcykel och lyckas med de mest fantastiska bedrifter när det gäller actionscener. Det är helt enkelt en thriller i den ordinära amerikanska stilen där det inte behövs så mycket handling.
Och visst blir det lite spännande när Lisbeth Salander förstår vem hennes huvudmotståndare är nu när den psykopatiska pappan försvunnit ur handlingen.
Eller rättare sagt, han finns faktiskt med i några återblickar och de scenerna med Mikael Persbrandt får mig mest att tänka på reklam för spelbolagen. Claire Foy har tagit över rollen som Lisbeth och att det är en fantastisk skådespelare vet alla som hett henne som drottning Elisabeth i ”The Crown”.
Här får hon inte spela ut på samma sätt men gör så gott hon kan för att fylla ut den svarta klädkoden efter storheter som Noomi Rapace (fortfarande bäst) och Rooney Mara.
Det här känns faktiskt lite som ett sätt våldföra sig på rollfiguren Lisbeth Salander.
Vad värre är att Lisbets Salanders uppväxt helt förändras. Här växer hon upp i ett gammalt kråkslott på den svenska landsbygden. Där försvinner mycket av det som jag ser som hennes trauma.
Sverrir Gudnason spelar den undersökande journalisten Mikael Blomkvist och den rollen är så nedtonad att den knappt märks.
För att inte tala om hur den svenska polisen och Säpo skildras. De skulle inte klara sig en dag utan att få professionell hjälp från den hemliga amerikanska administrationen. Så gillar du Stieg Larsson romanfigurer är det förstås mycket bättre att se på den svenska TV-serien och biofilmerna som är så ofantligt mycket bättre.
Det här känns faktiskt lite som ett sätt våldföra sig på rollfiguren Lisbeth Salander.
Och det är ju precis motsatsen till vad åtminstone Stieg Larsson tänkt sig.
Men som så mycket annat handlar det förmodligen till slut bara om pengar.