Taron Egerton får naturligtvis visa prov på sin skicklighet med pilbågen i rollen som Robin Hood.
Jag vet inte hur många versioner jag sett av Robin Hood allt sedan den första med Errol Flynn som den efterlyste gentlemannatjuven.
Robin tycks helt enkelt ha evigt liv.
Den här versionen med Taron Egerton som Robin av Locksley tillhör inte någon av de bättre. Det är helt enkelt ett actionäventyr där både handling och dialog faller i skuggan av strider och stunttricks.
Den här gången startar det med Robin som korsriddare i strid med de arabiska horderna. När han kommer hem till Nottingham har sheriffen tagit hand om hans ägodelar. Dessutom ar hans älskade Marian hittat en ny man i tron att Robin sedan länge är död.
”Ett actionäventyr där både handling och dialog faller i skuggan av strider och stunttricks.”
Sedan startar Robin tillsammans med sin vän John ett eget korståg mot de som utnyttjar det fattiga folket. Det handlar inte bara om sheriffen utan lika mycket kyrkan. Skurkarna är helt enkelt maktgalna och penningtörstiga skurkar som intrigerar mot kronan. Men det är inte det som är det som gör mig irriterad. Det är att se Robin som en modern actionhjälte som förlorat en stor del av sin identitet.
Ungefär som Lisbeth Salander i den senaste filmen om henne. Jag känner att min barndoms hjälte därmed tappar det som gjorde honom så unik. Nämligen att han med sin passion och kamp för de förtryckta blev en förebild som fortfarande lever.
Kanske min avoghet också beror på att Taron Egerton känns ganska menlös som Robin. För han är inte direkt någon Kevin Costner som var den senaste som gjorde Robin mesta möjliga rättvisa.
Då är Jamie Foxx bättre som John. Han förmedlar betydligt mer känslor. Och för att en Hood-film ska bli riktigt bra behövs det också en riktig elak motståndare.
Ben Mendelsohn klarar inte riktigt av det i sin sheriffroll.