Anna Odell och Mikael Persbrandt i ”X&Y”.
Anna Odell är en konstnär som alltid söker det oväntade för att åskådliggöra vårt samhälles strukturer.
I hennes förra film ”Återträffen” lyckades hon perfekt med det.
Den här gången går jag ut ur biosalongen som ett stort frågetecken. Det ska handla om Anna Odells syn på manligt och kvinnligt.
Hon spelar sig själv som regissör där hon och Mikael Persbrandt ska utforska sina psyken med hjälp av djupa samtal och sex inhyrda skådespelare.
Det kunde ha blivit intressant. Men jag måste erkänna att det istället blir ett navelskåderi utan dess like.
Jag är inte tillräckligt intresserad av deras personligheter för att tycka att det skapar några känslor.
Att det sedan handlar mycket om sex är inte heller någon hemlighet. Anna Odell uttrycker sin förtjusning över machomannen Persbrandt och föreslår dessutom att de skaffa sig ett teaterbarn tillsammans.
Ja men gör det då. Men att höra dem prata om det i en långfilm är inte något som känns som något som kan förändra världen.
”Jag är inte tillräckligt intresserad av deras personligheter för att tycka att det skapar några känslor.”
Det som räddar lite av filmen är att det finns några roliga scener som kan få oss att skratta. Eller scener, det är snarare replikerna som är lustiga. Som när Persbrandts agent ringer och meddelar att det inte blir någon penetrering framför kamerorna.
Anna Odell är en kvinna som vågar ta steget utanför trygghetszonen. Men precis som skådespelarna i filmen hade jag önskar att hon lagt ner lite mer tid på manuset.
Hon har också brister som aktris, det är inte direkt någon Glenn Close vi pratar om.
Mikael Persbrandt är som bäst när han uttrycker sina tvivel och ser uppriktigt störd ut. Om det sedan är skådespel är riktiga känslor får vi försöka lista ut.
Annars gillar jag Trine Dyrholm bäst. Hon spelar ett av Persbrandts alter egon på ett sätt som räddar filmen från ett bottenbetyg.