Jennie Abrahamson var ensam på scenen, men rent musikaliskt märktes det inte.
Jennie Abrahamsons röst har sedan 90-talet hörts i konstellationer som Umebandet Paddington, triphopdoftande Heed och Yokun AK. När hon 2007 bestämde sig för att skapa sin egen musik, under sitt eget namn, hände något. Ett eget sound har formats, befästs och förändrats under mer än ett decennium, samtidigt som hon har turnerat med allt från Peter Gabriel till Ane Brun.
När hon 2017 släppte albumet "Reversaries" var det som att den klassiska singer/songwriterauran skalats av och nya, musikaliska rymder vuxit fram. Som om uttrycket alltid vilat där under, men behövde tid att mogna, börja gro bortom gitarrslingor. Det är också där, i den säregna, elektroniska popen, Jennie Abrahamson botaniserar när hon under fredagskvällen kliver upp på Norranscenen.
Den stora scenen ter sig plötsligt ännu större. För det är ingen bandsättning som intar Nordanåområdet, istället är det en ensam Jennie Abrahamson med synth och otaliga pedaler. Med kvällssolen i ögonen inleder hon med "To the water" och ljudbilden sveper in publiken i ett påtagligt lugn.
I den skimrande popen ryms en känslosam storslagenhet, och därför är det intressant att se vad som händer med spåren med en ensam Jennie Abrahamson på scenen.
Kärlekslåtar blandades med en cover av Bruce Springsteen.
Tidigare har hon nämligen gått åt det totalt motsatta håller och spelat tillsammans med orkestrar som Göteborgssymfonikerna och Hans Eks "Bowie in Berlin". Just den föreningen, pop tillsammans med klassiska symfoniarrangemang, känner vi igen i till exempel Annika Norlins samarbete med Norrlandsoperan, eller när Maia Hirasawa slog sig samman med Norrbottens kammarorkester i Piteå. Men Jennie Abrahamsons musik flyter än mer sömlöst ihop med stråkar och pampighet, inramningen passar perfekt för den kristallklara rösten och det filmiska uttrycket.
Så vad händer då när allt det skalas av, och hon lämnas ensam kvar med otaliga ljudbilder att hantera? Det första som slår en är musikaliteten. Utan att blinka spelar, sjunger och loopar hon allt från trumslag till sin egen röst. Det är imponerande, varje ton sitter, varje fotstamp är exakt, precisionen är uppenbar.
Hon rör sig vidare in i drömska ljudlandskap, med vackra kärlekslåtar som "You won me over" och surrealistiska "Snowstorm". Mitt bland tonerna ryms anekdoter om hur hon, som ursprungligen kommer från Sävar utanför Umeå, ser Trästockfestivalen som en del av hennes startskott som artist då hon intog Nordanåområdet med bandet Heed.
Det blir uppenbart att hon kommit lång väg som artist, men även om det musikaliska vardagsrummet hon skapat på Norranscenen är otroligt skickligt och mysigt saknas det något. Den tekniska aspekten kräver – helt förståeligt – sitt fokus, vilket gör att känslan, det som inte är tillrättalagt, det som drabbar en, till vis del går förlorad. Det är vackert och trivsamt, med en röst som är svårslagen, men jag vill ha mer av det som skaver, mer utrymme för Jennie Abrahamsons glittrande svärta.