Johan Airijoki lämnade ingen oberörd under lördagskvällens spelning.
Nordanåteatern ramas in av vintermörker, fluffig nysnö och kyla som letar sig in, sticker i huden. På många sätt matchar vyn det som pågår på scenen. Midvinter, en stillsamhet som ständigt bryts av vassa snöflingor som slår mot ansiktet, ljudet av knarrande skor, bilar som huttrar i minusgraderna. Där, i melankoliskt vintermörker men också en midnattssol som aldrig går ner, befinner sig Johan Airijoki. Han är musikern och gruvarbetaren från Gällivare, med en musikalisk bakgrund i konstellationer som Tusenbröder och Väärt. Första soloalbumet släpptes 2015 och sedan dess har han fortsatt skapa vibrerande bluesrock med stadig förankring i Norrbottens småstäder, gruvor, byakrogar och asfaltsvägar.
Det ligger något i luften redan vid första ackordet. Johan Airijoki kliver ut, tillsammans med Malmfältens rockklubb, och blickar ut över publiken. Han brukar jobba med några från Skellefteå, i gruvan, säger han. Kanske är de här? Snabbt bryts den tunna distansen mellan bänkraderna och det som pågår på scenen, närheten blir direkt och total.
Johan Airijoki stod på scenen tillsammans med Malmfältens rockklubb.
Sedan börjar det. Stökiga gitarrer, saxofon, raspig Gällivaredialekt. Det är rivet från bluesen, trycket från rocken och harmonier från popen, allt ihopknutet med berättelser från vardagslivet i Norrbotten. Det är att jobba skiftgång i industrin, sitta ensam med bara rösterna i radiokåporna som sällskap. Det är att ta skotern hem från byakrogen, men också alla känslostormar. Och det är tydligt att det är precis såhär Johan Airijoki ska upplevas – framför dig, så varje brusten ton hörs, så att varje fotstamp smittar.
Varje känslostämning ska gås igenom, tas till sin yttersta spets och bli så påtaglig att det blir svårt att andas. Som i "Krossen", en hyllning och sorgesång till alla de som förolyckas i gruvorna, alla de som inte får komma hem efter jobbet. När sista tonen når sitt crescendo vänder Johan Airijoki bort huvudet, torkar försiktigt bort tårarna från kinderna. Urladdningarna fortsätter, låt efter låt. Det är smärtande vackra kärleksförklaringar som i "Mossans famn", soliga vårdagar som i "April" och blottläggande av familjerelationer i "Rötter".
För varenda tonsatt myrmark, tallskog, fikarum, är det som att publiken kommer närmare och närmare, hela rummet blir en enhet. Någon skriker "Så jävla bra", andra ställer sig upp och dansar mellan stolarna.
Helt plötsligt ställer någon frågan "Kommer allt att bli bra?" Johan Airijoki stannar upp, lägger handen på gitarren och säger med eftertryck: "Allt kommer att bli bra", för att sedan framföra spåret med samma namn, och samma brännande eftertryck.
Allt blev bra. Otroligt, magknipsframkallande, magiskt bra, till och med.