Kommunala samtal i Södertälje. Fr v: Björn Gustafsson, Claes Månsson, Johan Ulveson, Suzanne Reuter och Sanna Sundqvist.
Lorry är tv-serien som startade 1989 och blev väldigt populär under några år. Nu kommer den andra långfilmen, den första, ”Yrrol” gjordes 1994. Det är det gamla gänget som står för merparten av sketcherna. Peter Dalle, Suzanne Reuter, Claes Månsson och Johan Ulveson är några av dem som är kvar sedan starten.
Nu har gänget dessutom förstärkts med nya etablerade namn som Henrik Dorsin, Nour El Refai och Björn Gustafsson.
Men har det blivit bättre med åren? Tyvärr kan jag inte påstå det. Det här är en episodfilm som kanske har en röd tråd någonstans men det är svårt att uppfatta den.
Det blir massor av sketcher, en del personer känner vi igen, andra nummer bjuder på helt nya karaktärer.
Men det mest frapperade är att det är så ojämn kvalitet på skämten. Jag går till och med så långt att en del av dem är så kallade skämt.
Det blir helt enkelt inte roligt. Men samtidigt finns det också det som lockar fram skratt - åtminstone hos mig. Suzanne Reuter och Claes Månssons parodi på ett äldre par som söker ungdomens källa är en sådan. De vill till varje pris hålla åldern på avstånd och testar allt som går för att bevisa det.
Med bedrövligt resultat för dem men spexigt för oss som tittar på. En scen från Södertäljes kommunhus är också rätt kul. Fem olika trosuppfattningar som kolliderar när ett bygge av ett bönetorn ska diskuteras och klubbas.
”Det mest frapperade är att det är så ojämn kvalitet på skämten. Jag går till och med så långt att en del av dem är så kallade skämt.”
Känns faktiskt lite som ”Life of Brian”-humor över det. Monty Pythons-gänget parodi på Jesu-liv – om du inte känner till den klassikern. Suzanne Reuter är den som imponerar mest av skådespelarna. Hon har en karisma som lyser igenom i varje scen. Jag gillar också Claes Månsson som kan säga så roliga saker fastän han verkar gravallvarlig
När det gäller de nya i ensemblen så är och förblir Henrik Dorsin en favorit. Han har förmågan att bjuda på sig själv även om en av karaktärerna som han spelar är helt stum.
Björn Gustafsson är också tillbaka i svensk film och hans jakt på paradiset, i det här fallet Södertälje, i rollen som Josef har sina ljusa sidor.
Och vid hans sida finns förstås Maria i Nour El Refais gestaltning. Hon är definitivt en av svensk films nya komedienner.
Så till slut blir det ett godkänt betyg. Även om jag knappast kommer att komma ihåg den här filmen på samma sätt som Stefan Sauks monologer i originalet.
Det var vildsint humor på ett sätt som trängde igenom alla porer.