"KvinnORKAn" med Matilda Kjellmor hade premiär på torsdagskvällen.
På den lilla scenen står en sackosäck, en sådan som för tankarna till barndomens lekar och stökiga rum. Men istället för plastiga färger täcks den av små, detaljerade spetsdukar. Sådana som ligger slängda på loppisbord och säljs för fem kronor styck, sådana som ligger undangömda i varje familjs linneskåp. Det är symboliskt, träffande. Alla dessa trådar, varsamt sammanflätade av våra mormödrar, farmödrar och mammor. Ett komplicerat konsthantverk som förbises, glöms bort och inte förs vidare, men som i själva verket är både imponerande och genomsyrat av kvinnokraft.
Och det är också där, i de bortglömda berättelserna, som "KvinnORKAn" tar avstamp. Matilda Kjellmor, som bland annat är skådespelare på Unghästen, har länge burit på sina förmödrars historier. Minnen av att sova över hos mormor, mammas noggranna checklista och mormors mormors växthus. Under den turbulenta hösten 2017, en tid kantad med allt från metoo till nedläggning av Västerbottensteaterns "Röst", var det i de kvinnorna hon hämtade stöd och tröst. För hur kommer det sig att deras slit, ömhet och kämpaglöd ofta förpassas till oöppnade linneskåp? Och vad har de egentligen betytt, alla våra förmödrar som inte bara fostrat barn utan också lagt grunden till de rättigheter vi har idag?
I "KvinnORKAn" varvar Matilda Kjellmor varma vardagsanekdoter från mormor Ingegärds barndom med sin egen nutid. Hon öppnar dörren till sitt eget kvinnliga släktträd, som precis som så många andras genomsyras av en oförtruten duktighet, kärlek och slit. Paralleller dras mellan nutidens BB-nedläggningar och dåtidens farliga färd till sjukhuset. Där finns också en naken inblick i hur det är när det slår tillbaka, all den där duktigheten som så ofta ligger som ett sjok över kvinnor. Ibland en superkraft, ibland förödande. Som när en teaterföreställning läggs ner just innan premiär, efter en tid av intensivt jobb.
"KvinnORKAn" ömsom bränner, ömsom stampar, ömsom värmer. Som kvinna är det svårt att värja sig, och tankarna vandrar till mormors stickade vantar, vidare till nävarna som ständigt måste vara knutna.