Ömsom avskalat och skört, ömsom kaxigt och frigjort. Foto: Thea Holmqvist
Instrumenten är täckta av enorma presenningar, som skydd mot det förutspådda regnet.
Augustikvällens luft är fylld av en förnimmelse om hösten som väntar runt hörnet. Men den innehåller också förväntan, och när klockan slår åtta fylls den av ljudet från ett tusental applåderande handpar.
Regnet börjar aldrig.
Istället intar Jill Johnson den provisoriska utomhusscenen på Nordanå i strålande solsken.
”Hej Skellefte” ropar hon, och från den stunden har hon publiken som i en liten ask.
Sedan följer närmare två timmar av en genuin, intim fest där solen och strålkastarna turas om att förvandla countrysångerskan till världens mittpunkt. Det är ömsom avskalat och skört, ömsom kaxigt och fullkomligt frigjort.
”Den här låten skildrar en separation. Den handlar om förnyelse och överlevnad, men inget krig” är orden som presenterar Skelleftepubliken för "Gotta Love Me More", ett av kvällens absolut bästa nummer.
Basen är en perfekt imitation av hjärtat i halsgropen, klumpen i magen. Och när Jill trycker på, med den där alldeles makalösa rösten, går det att ta på kraften i känslan av att slita upp sig själv ur sängen när det enda vettiga vore att stanna under täcket.
Det blir ingen sprudlande "Crazy In Love". Inte heller någon ömsint "Kärleken är". Istället är det ett framträdande fyllt at kärleken till sig själv, i sångrader som ”I love you (...) but I've got to love me more”.
"Open Your Heart", Så mycket bättre-versionen av Tommy Nilssons "Öppna din dörr", river av en lång applåd redan vid de första tonerna.
När det sedan är dags för att få upp tempot räcker det med en enkel handrörelse från artisten för att få hela Nordanå att klappa i hennes egen önskade takt.
Det är genomgående i spelningen, tempobytet. Ungefär 80 minuter in i spelningen, lagom till att solen gått ner, är det dags för en duett med gitarristen Göran Eriksson.
Det är första gången som "mediokert" dyker upp i mina anteckningar. Den följs dock upp av den betydligt mer engagerande låten "We Can Sleep It Off" om alteregot "Jillan".
Sedan kommer en "sista" låt, som självfallet inte är sista låten (när ska det här fenomenet dö ut egentligen) som följs upp av den riktiga sista låten; "This Is Your Last Song".
Och när de sista tonerna dör ut, strålkastarna släcks, fötterna slutar stampa i takt och njutande slutna ögon öppnas igen.
Då tror jag majoriteten av publiken, mig inkluderad, undrar var tiden tog vägen, och varför kvällen måste ta slut.
Jill bjöd på en strålande show. Foto: Thea Holmqvist