Markus Krunegård fick publiken att dansa, gråta, och sjunga.
För oss 90-talister som har en förkärlek till svensk indiepop är Markus Krunegård nästan – men bara nästan – ett lika självklart inslag på spellistorna som Håkan Hellström. Han är en av dem som tonsatte tonårstiden, först som en del av bandet Laakso och sedan med första soloalbumet "Markusevangeliet".
Sist han stod på Trästockfestivalens stora scen är svindlade nio år sedan, två år efter bandlivet och i början av sitt eget uttryck. Det nästan ett decennium sedan, med det var också en tid då "Jag är en vampyr" inte hade hunnit bli ryggrad i svensk pop, innan hela världens hunger hade samlats i oss. Det om något känns avlägset.
På lördagskvällen är det, äntligen, dags igen. När han kliver in på Norranscenen är det som att han aldrig lämnat, som att det är där han ska stå, varje festival, helst varje kväll. Han tar avstamp i senaste albumet "I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot" och det finns ingen startsträcka. Det är intensiva gitarrslingor, fotstamp, svettiga luggar från första ton. När han följer upp med "Everybody hurts" och "Hela livet var ett disco" blir Nordanå, just det, ett disco. Ett otillrättalagt, skevt, vevande, smutsigt, euforiskt, rörande disco där Markus Krunegård vägrar låta oss stanna av.
"När jag spelar här brukar jag passa på och skryta om hur jag spelade hockey med Jimmie Ericsson. Han är också från Norrköping precis som jag", säger han och glider in i "Trointeduärnåt city", en uppgörelse med hemstaden och platsen som inte är en stad, utan ett sätt att leva, ett sätt att va.
Det var nio år sedan Markus Krunegård stod på Norranscenen sist.
Det var länge sedan jag såg honom på en scen nu. Istället har han bott i hörlurarna, i spellistorna, sommarnätterna och midvinterplågan, och det har varit tröstande, vackert, aldrig en besvikelse. Därför är det lätt att hoppas på och anta att liveupplevelsen kommer vara precis så. Det stämmer inte. Det är mycket, mycket bättre. Allt skruvas upp, förstärks, exploderar i glädje eller tårar, det går inte att stå still, inte att värja sig mot blödande ackord och en publik som dricker varje stavelse.
Han besjunger alla mellanrum, alla snabbmatsställen som har öppet 03.30, spritlukten dagen efter, att svart inte är en färg utan det är så man känner sig, misslyckanden och uteblivna kärlekshistorier. Och det är tydligt att han älskar varenda stund, hur avskavd och fel den än må vara.
Musiken varvas med avslappnade, genuina anekdoter. Om hur han noterat att den stora skärmen som sänder konserten har ett litet, litet dröjsmål men även den bästa kan göra fel. Om hur han tycker att återkomsten till Trästock borde inramas med eld och show, men han har iallafall byggt ett piano och det är ju ändå något?
Han knyter ihop kvällen med två ytterligheter. "Jag är en vampyr", såklart, men den sista punkten blir glimrande, långsamma "Stjärnfall". När han lämnar scenen fortsätter publiken att samstämmigt sjunga refrängen, om och om igen.
Om det går nio år till nästa gång vet jag inte vad jag gör.