Glenn Close och Jonathan Pryce i ”The Wife”.
Ingen, jag skriver ingen, har undgått alla skriverier om Nobelpriset i litteratur och den så kallade Kulturprofilen. Därför känns Björn Runges första internationella film sällsynt aktuell.
För här handlar det just om en känd författare, givetvis man, som kallas till Stockholm för att ta emot det så åtråvärda priset. Han heter Joe Castleman och han har vid sin sida hustrun Joan.
Men ganska snabbt förstår vi att allt inte står rätt till. För vem har egentligen skrivit böckerna som hyllats så mycket?
Återblickarna i filmen ger en förklaring. Det är nämligen Joan som är skrivargeniet i familjen. Men hon har avstått berömmelse och hyllningsord eftersom hon är kvinna.
I den här finkulturella världen är det nämligen så mycket enklare att bli accepterad som man. Vi förstår också att Joe Castleman är en man som utnyttjar sin ställning trots att han egentligen borde skämmas.
Utifrån det får vi ta del av Joan Castlemans känslor i stort och smått.
Glenn Close gör den rollen till något riktigt minnesvärt. Det finns en sådan styrka i henne trots att hon avstått så mycket. Och det känns verkligen som att de inte är hennes ”fel” att det blivit som det blivit. Det är istället det samhälle som fött fram en sådan inställning till kvinnors författande och även yrkesliv i stort.
Jag har tidigare tippat att Lady Gaga ska få en Oscarsnominering för sin roll i ”A Star Is Born”. Till den listan lägger jag också Glenn Close (dessutom som favorit till segern).
”Glenn Close gör den rollen till något riktigt minnesvärt. Det finns en sådan styrka i henne trots att hon avstått så mycket.”
Överhuvudtaget är rollerna välbesatta. Jonathan Pryce är också duktig som Joe Castleman. Jag gillar också Christian Slaters journalist. En skribent som med grävande arbete lyckas komma sanningen på spåren.
Några svenskar finns också med. Johan Widerberg och Karin Franz Körlof fyller till exempel ut sina biroller utan problem.
Björn Runge har också lyckats återskapa den Nobel-stämning som kanske bara en svensk kan lyckas med. Luciafirande är sådant som finns med och kanske bara förstås av oss som vuxit upp med det. Jag hoppas verkligen att många tar chansen att se den här produktionen. Något som inte minst gäller medlemmarna i Svenska Akademien som helt saknar den transparens som är nödvändig i ett modernt samhälle.
Och kanske det är dags att ge Nobelpriset till Meg Wolitzer som skrivit romanen som ligger till grund för filmen? Om det nu blir någon fler utdelning för Svenska Akademien?