Mikael Lindgren spelar allt från präst till Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko i "HasseåTages julafton".
Hasse och Tage. Hur sammanfattar man egentligen en komikerduo så vedertagna att de till slut blivit ett? HasseåTage, inte ens ordet "och" hör hemma däremellan. De var verksamma från sent 50-tal till Tage Danielssons död 1985 och beskrivs som giganter, både förnyande och nostalgiska i sina humoristisk verk. Banala och intellektuella , revymakare och filmskapare, låtskrivare och ordvitsare. Allt i samma lockhåriga, mustaschprydda förpackning.
Trots att det var länge sedan de var ett vanligt förekommande inslag på teaterscenerna har de flesta någon slags relation till duon. Kanske har du sjungit till "Vad har du i fickan, Jan?" eller har "Karl-Bertil Jonssons julafton" som obeveklig jultradition. Kanske vet du inte vilka de är, men har en förälder som ständigt refererar till Robert Lind i Kramfors. De är en självklar del i svensk humors historia, med en repertoar som sträcker sig från korta sketcher vidare till långfilm. Och det är också där, i bredden, som Västerbottensteaterns "HasseåTages julafton" tar avstamp.
Första akten går att likna vid ett revydoftande potpurri – små färgsprakande sketcher, alla sammanlänkade med musik. Sammanlagt 17 olika humorpärlor glimtar till under en dryg timme, som mottas med varierande grad av applåder. För den som kan sin HasseåTage är det såklart kära återseenden som "Hyrkuskens bekännelse" och "Se på SÄPO". För andra är det en lättillgänglig lektion i Hasse och Tages humorvärld, som lade grunden för komiker som till exempel Grotesco. Det blir både varmt och roligt, men där finns också passager som är lite för stökiga för undertecknad.
Tolkningen av "Karl-Bertil Jonssons julafton" bjuder på fantastisk scenografi och en varm berättelse.
Allra bäst blir det när musiken står för berättandet. Med på scenen finns också Mattias Kågström, som med varsam pianohand tar med publiken på en musikalisk resa från "Blå stetsonhatt" vidare till "Den som inga byxor har" och "Vi håller om varandra". Det är där, i finurliga tonartshöjningar och synkroniserad tangodans, som ensemblen imponerar som mest. Musikstyckena kapslar in allt från medryckande sväng, till skrattframkallande ordvitseri. Och det ramas in med enastående röster tillhörande Simoen Maya och Firelle Najjar, bland andra.
Som en motvikt till det höga revytempot kommer sedan den hjärtevärmande berättelsen om Karl-Bertil Jonssons jul. Den tvådimensionella, klassiska tecknarstilen som är synonym med Karl-Bertil har flyttat ut i scenrummet, full av detaljer som binder samman och lyfter berättelsen. I rollen som självaste huvudpersonen syns Nils Lundqvist, som med näpen stämma och oerhört porträttlik kostym smälter samman med scenografin, blir ett med historien.
Regissör Bobo Lundén beskrev föreställningen som en smällkaramell, en hyllning till två komikergiganter. Och visst är föreställningen som en blandad godispåse, komplett med allt från gamla klassiker till lite för sockrade marmeladkulor. Men något som står klart är iallafall att du inte lämnar salongen ledsen.