Ellenor Lindgrens "Lev!" hade premiär under torsdagskvällen på Berättarfestivalen.
Sara. Hon är stadigt förankrad i Västerbottens kollektiva medvetande, i våra myrar, gator, järnvägar, kulturhus och köksbord. Lika mycket stor författare som vår röst – arbetarklassens, inlandets, kvinnornas, motståndet. Hon är synonym med epos om Jernbanan, sitt speciella språk, vakna ögon, men också för sina tal. Parallellt med författarjaget var hon också en rakryggad aktivist, stod längst fram på manifestationer mot Vietnamkriget, problematiserade kapitalismen, en obeveklig röst mot utsugningen av norra Sverige.
Det är också där, i talarstolen, som skådespelaren Ellenor Lindgren tar avstamp i "Lev!". Hon kliver in på Västerbottensteaterns scen, mot nattsvart fond och med endast ett mixerbord, färgsprakande lampor och rökmaskin som sällskap. Det andas nattklubb, en fond som vid första anblick känns obekant i kontexten Sara Lidman. Men faktum är att det är få inramningar som passar Missenträsksförfattaren bättre.
I en intervju med Norran i våras, när Ellenor Lindgren för första gången skulle ta ofärdiga "Lev!" till Jörn, förklarade hon att Sara är punk, hon är arg, förbannad, allvarlig, kärleksfull, hon hör hemma i den här kostymen. Och precis så är det.
Klubb Sara kommer till Jörn – Ellenor Lindgren förenar Lidman med musikHon inleder med att förklara sin beundran till Sara. Hur hon inspirerat, med sina ord men också sin person. Sedan följer ett kollage av hennes tal, ackompanjerat med Skelleftebon Tim Enberg beats och EDM-musik. Ett mullrande ljudlandskap, ljusshow, rök och lika mullrande meningar.
Ellenor Lindgren har dykt ner i de tal som finns bevarade, i skrift och ljudfiler. Hon syr ihop Saras egen röst med sin egen, med basgångar och stoboskopljus. Det är poetiska, magknipsframkallande rader om att apartheid, vilken inbillning, och om hur vi måste göra motstånd. Om Raffe i Missenträsk, om hur Sara vägrar se byn utanför Jörn som något avsides, i själva verket är det centrum, navet. Den koloniala utsugningen av Norrland kläs i musik som får bröstbenet att vibrera, Vietnamkriget blir verkligt i berättelser om barn som sitter blickstilla efter att ha träffats av kulsplitterbomber, ilskan blandas med vänlighet och kärlek.
Det är omöjligt att värja sig mot Saras ord och Ellenor Lindgrens röst. "Obs, levande människa, får ej brytas. Obs, aktas för stötar och ovänligt tilltal. Obs, har endast ett hjärta, oersättligt. Ägare: sin egen – och den älskades."
Det är lika mycket knutna nävar som bultande hjärta. När hon i slutet deklarerar att under den korta stund vi är här så måste vi följa Saras motto, hennes utropsteckan: lev, ja, då är det bara att lyda.