Tove Styrke var en av de stora huvudakterna på årets Trästockfestival.
Tove Styrke. Första gången hon dök upp i tv-rutan var som en av många förväntansfulla "Idol"-deltagare, men med något mer därunder som skymtade fram. Som i hennes version av "All this things that I've done", eller i målmedvetenheten.
Den där tredjeplatsen i "Idol" 2009 känns långt borta nu. Då – och ett antal år efter tv-debuten – var det som att hon ivrigt sökte sitt uttryck. Rörde sig mellan alla popens nyanser, uttryck, tempo. Från svarta lackkläder vidare till snabba beats som sedan skiftade till monotont och elektriskt. Ett utforskande som ibland resulterade i självklara hits, och ibland i sådant som var bra, men kanske inte särskilt genuint. Som att skruva mellan kanalerna på en analog radio, växla mellan musiken men alltid med ett litet brus i bakgrunden. Men sedan kom 2018 – och bruset försvann, frekvensen kristallklar.
När klockan just passerat 23 på lördagskvällen skär grönrosa ljusstrålar genom luften, ackompanjerat av dunkande rökmaskiner. Tove Styrke inleder med en tillbakablick, "Borderline" från 2015 men med mindre bas och en skiftning i produktionen. Och det är nästintill den enda glimten av en Styrke innan de stora världsturnéerna med Lorde och Katy Perry, innan de internationella hyllningarna och innan senaste albumet "Sway". Återblicken är snabbt över, och i samma takt som "Borderline" ebbar ut river hon av stora hiten "Mistakes" och fortsätter djupare in i det ljudlandskap som blivit hennes. Det är välproducerad pop så snygg att du ryser, avskalat, känslosamt, pulserande. Det är dans och beats i "Say my name" men också lågmält, kontrastrikt i "On the low" eller behagliga händer i luften på titelspåret "Sway".
Lika snyggt och nutida som Styrkes uttryck kan låta, lika platt kan också de nakna stroferna långt borta från more is more-pop falla när det upplevs live. Och ibland drunknar nyanserna, ibland rycks inte publiken med. Men framförallt är det ändå inspirerande och effektfullt att våga skala bort, våga tystnad, lugn för att sedan bli raka motsatsen – stökig kaosdans och fest.
2011 upplevde jag Tove Styrke på samma festival, på samma plats. Då var det mycket brus i radiokanalen, det var mitt i sökandet och även om genren fortfarande var dansant pop var det ändå milsvida från upplevelsen under lördagsnatten. Det var osäkert, inte helt geniunt och men ändå medryckande. Nu märks det istället att hon delat turné med Katy Perry, och Norran-scenen får uppleva en världskonsert i miniformat, komplett med taktfast ljusshow och en avslappnad, röjigare Styrke.
"Jag kommer från Umeå, så det här är lite hemma för mig. Jag älskar det här länet, västerbottningar är lite bättre än alla andra", utbrister hon till en tjutande publik.
Och på många sätt är det den känslan som dröjer sig kvar när sista tonerna ur extranumret "Number one" försvunnit ut i natten och Trästockfestivalen lider mot sitt slut – Västerbottningar är banne mig lite bättre än alla andra, speciellt när det kommer till musik.