Utveckling. "Queer rap är inte en musikstil, det är förminskande att beskriva det så. Hiphop har bara förändrats", säger Zebra Katz. Foto: Pressbild
Iklädd en blommig, gyllene byxdress och en bondagemask i läder kliver den 26-åriga rapparen ut på scenen inför en jublande publik.
– I'm. That. Bitch, väser Zebra Katz över mullrande basslingor medan han långsamt sliter av sig kläderna.
Som en rappande Grace Jones för 10-talet håller Ojay Morgan sedan hov över klubb-Stockholm. Han har beskrivits som en del av en queer raprevolution, och växlar mellan modellposer, balettsteg och vougedans hämtad ur New Yorks gaykultur.
– Jag vill utmana bilden av vad hiphop ska vara, säger Zebra Katz i logen efter spelningen.
Från den sexuellt explicita rapparen Cakes Da Killas verser om bredbenta "walk of shames", till Mykki Blancos queera växlande mellan manliga och kvinnliga alias: efter att ha varit tabu i över 30 år har hiphopens macho-identitet börjat utmanas av en ny generation.
– Vad som hänt nu är att fjollan har trätt fram inom hiphop, säger Petter Hallén, musikjournalist och programledare i podcasten "Vad blir det för rap?".
Det rör sig inte om en scen eller ny musikgenre, understryker Zebra Katz, utan om att hbtq-personer tagit sin plats inom hiphop, från San Francisco hela vägen till New York, där han själv är baserad.
– Många har svårt att acceptera en rappare som inte har en kropp som signalerar hiphop; som inte är macho, ghetto eller svart. Man vill avfärda det som en annan genre, säger Zebra Katz.
Samtidigt som queera rappare som Zebra Katz, Le1f och Angel Haze har besökt Sverige i flera års tid kan öppet homosexuella rappare inom svensk hiphop räknas på en hand.
– Det beror delvis på att rap har funnits så länge i USA, fler grupper deltar. 50-åriga mammor rappar liksom med i den nya Rick Ross-låten på bussen, där är vi inte i Sverige, säger Petter Hallén.
Svensk hiphop har alltid haft ett problematiskt förhållande till homosexualitet. Etablerade namn som Petter, Ken Ring, Promoe, Linda Pira och Stor har alla använt ordet bög som förolämpning, som en antites till vad hiphop står för, i sina texter.
– Hiphop har absolut ett problem med homofobi, men den speglar också samhället. Rap får mer skit än pop för att de pratar extremt mycket ur jaget i sina texter, förr eller senare sägs något som går att invända mot: men vem vet vilka värderingar Swedish House Mafia har?, säger Petter Hallén.
Han får medhåll från Silvana Imam, som blev den första öppet homosexuella rapparen i Sverige när hon kom ut på sin låt "Svär på min mamma" förra året.
– Jag tog ett aktivt val att säga att jag är lesbisk. Dels för att jag själv behövde det, men också för att fler skulle kunna komma ut. Nu vill jag se en queer rörelse, säger Silvana Imam.
Silvana Imam har inte märkt av några negativa reaktioner, men tror att det är kopplat till den manliga hierarkin inom hiphop. Det är framförallt det feminina som står lägst i rang.
– En Sebbe Staxx-man kan nog acceptera en butchflata som "en av grabbarna". Det blir intressant hur man kommer relatera till en jättefjollig kille. I USA håller de manliga rapparna fortfarande avståndet, säger Petter Hallén.
Silvana Imam växte upp inom en kultur där homosexualitet var tabu, och beskriver sitt förhållningssätt till det som komplicerat.
– Queer rap fanns inte, den homofobiska hiphopen är den jag är uppväxt med. Jag läste inga intervjuer med mina favoritartister, eftersom jag var rädd för vad de skulle säga. Jag älskade musiken, men inte vad den sa om mig, säger Silvana Imam.
Men 10-talet kommer att bli annorlunda, förutsättningarna för en queer rapvåg i Sverige finns redan, menar hon. De amerikanska queer-rapparna bubblade i klubbscenen i över tio år innan de slog igenom: I dag spelar gayklubbar i Stockholm, Göteborg och Malmö hiphop.
– Svensk hiphop måste ta nästa steg, och de queers som kommer göra det finns redan därute. Någon kommer våga snart, säger Silvana Imam.
Joachim Sundell/TT