Jubileum. Inge Johansson har spelat i Against Me! i närmare ett år nu.
I en turnébuss någonstans mellan New York och Conneticut i USA befinner sig Inge Johansson. Resandet tillhör vardagen för honom sen flera år tillbaka, men det är bara under det senaste året som han har stått på scenen med punkrockbandet Against Me!.
– Det är helt galet vad det senaste året har gått fort. Vi har hunnit med så mycket, säger han.
Bandet har funnits i 17 år och trots det så drar de inte ner på tempot. För just nu är de inne på den fjärde USA-turnén i år.
– Jag tycker om att de turnerar hårt och mycket, trots att alla är över 30 år, säger Inge Johansson.
Han kommer ursprungligen från Ersmark och var till en början ett stort hårdrocksfan innan han upptäckte punken.
– Jag snubblade in på punken av en slump två år innan Nirvana slog igenom. Det var när sådan musik knappt fanns.
Han var i de tidiga tonåren vid det laget och punken blev ett verktyg som hjälpte honom reflektera över det som skedde i samhället och i hans eget liv, och den eldade på ett redan brinnande musikintresse.
– Jag upptäckte punken precis då jag behövde det. När livet är lite konstigt och jag upplevde att jag inte riktigt passade in någonstans. Jag skulle nog säga att punken formade mig till den jag är i dag.
Han gick musiklinjen på gymnasiet och flyttade sedan till Umeå och där startade han ett band. Det vänsterradikala rockbandet The (International) Noise Conspiracy.
– Vi startade som ett garageband och gjorde senare över 700 spelningar världen över. Vi var på de hippaste ställena i Los Angeles, de största festivalerna i centraleuropa och på hemliga illegala rockbarer i Kina. Vi spelade även in två skivor med världens främsta producent Rick Rubin. Det var riktigt coolt och det är en ynnest att få vara med om det.
Det var även då som han för första gången kom i kontakt med Against me!.
– De spelade en gång som förband till The (International) Noise Conspiracy i början av 2000-talet, men jag la inte märke till dem då.
Först några år senare lyssnade han på bandets musik, tyckte de var riktigt grymma och blev ett fan.
När bandet sedan hade spelningar i Oslo och Göteborg 2012 var han på plats, båda gångerna.
– Jag hängde och snackade med dem efteråt och på den vägen är det.
När både den dåvarande trummisen och basisten hoppade av bandet ett år senare hade Inge Johansson och bandets sångare Laura Jane Grace redan kontakt.
– Lite på skämt skrev jag att om de någon gång skulle behöva en basist så är det bara att höra av sig.
Bara någon månad senare hörde de av sig och han tackade ja. Sedan dess har det varit fullt far framåt för bandet som i år har gjort över 120 spelningar. Den spelningen som han själv tycker har varit en av de bästa var på World Pride i Toronto.
– Det är helt annars än Stockholm Pride. Där är det den värsta sortens Melodifestivalen-musik som spelas och därför var det coolt att de i Toronto ville ha ett högljutt, polariserande punkbandet som vi är att ha som huvudakt istället.
– Men det är kanske inte så konstigt heller då vår sångare är en transperson.
Sångaren är Laura Jane Grace. Hon föddes som Thomas Gabel 1980 och hade under hela sin uppväxt svår ångest över sin könsidentitet.
– Han var ingen lycklig människa och det var mycket droger, fester och alkohol för att dämpa ångesten. Hon höll det hemligt för världen, men kom ut ur garderiben 2012 och då skrev hon den nya skivan som ett sätt att överleva och berätta.
Det blev ”Transgender Dysphoria Blues” där flera av låtarna berör ämnet på ett eller annat sätt och bandet har fått stor uppmärksamhet i frågan.
– Jag är glad att få vara med när det händer och få göra skillnad i frågan, säger Inge Johansson.
Att det är just punken som är en gemensam nämnare för såväl Laura Jane Grace som Inge Johansson tror han inte är någon slump.
– Punken ska vara som en familj för alla freaks, där man kan göra något kreativt av utanförskapet man känner. Så var det för mig och för Laura. Men det handlar lika mycket om att vi älskar att skapa och spela musik, att turnera och den kommunikationen som uppstår mellan band och publik.
I januari i år fick bandet vara med i det populära amerikanska pratprogrammet ”The late show with David Letterman”. Även den spelningen hör till de mest minnesvärda.
– Det kändes riktigt coolt att gå upp på scenen för en miljonpublik i USA, som är ett superkonservativt land, och ha en två meter lång transkvinna på sång och spela en låt som heter ”FuckMyLife666”. Sånt får man liksom inte göra varje dag.
Nu väntar spelningar i både USA och centraleuropa innan det bär av till Australien. Men det ser ut att dröja ett tag innan bandet står på en scen i Sverige.
– Det hade varit jättekul men det står inte på schemat att vi ska till Sverige i år, eller så långt jag kan se, säger Inge Johansson.
Against me!. Inge Johansson, James Bowman, Laura Jane Grace och Atom Willard är inne på den fjärde USA-turnén för i år.
Gamla bandet. Turnélivet är inget nytt för Inge Johansson som rest till jordens alla hörn med The (International) Noise Conspiracy.