”Präglas av apati och uppgivenhet”

Erik Axl Sund bjuder på ett melankoliskt mörker, anser Norrans recensent.

Kultur och Nöje2014-08-14 15:30

Efter den uppmärksammade seriemördartrilogin ”Victoria Bergmans svaghet” ger sig duon bakom pseudonymen Erik Axl Sund i kast med en ny trilogi. ”Svart Melankoli” heter den och första delen ”Glaskroppar” bjuder sannerligen på melankoliskt mörker.

Ungdomar i hela landet börjar plötsligt begå självmord, till synes med enda koppling att de är fans av enmansbandet Hungers deprimerande musik. Polisen famlar i mörker (i flera bemärkelser) när de försöker förstå kopplingarna mellan självmorden och utreder skrämmande subkulturer och dödlig besatthet. Vi får följa handlingen ur flera personers synvinklar, såväl poliser som offer och misstänkta – vilket har sina poänger eftersom man inte sympatiserar med endast en huvudperson, men som även gör berättandet väldigt splittrat. Det är detaljrikt, och bland många små detaljer dyker till och med Norran upp i förbifarten!

Det finns alltså en del intressanta inslag som gör att man hajar till, men på det hela taget är det ojämnt och hela boken präglas av sådan apati och uppgivenhet att det smittar av sig även på läsaren. Varför ska jag egentligen läsa ut boken? Vad finns för mening med att kämpa sig fram till sista sidan? Inslagen som ska skrämma blir uddlösa och mest av allt är det hopplöst elände sida upp och sida ner, och slutet ger ingen större ljusglimt. Tvärtom är detta bara början, ytterligare två böcker med Svart Melankoli är ju att vänta.

Andreas Eriksson

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!