Titel: Nattfjärilen
Författare: Katja Kettu (översättning: Janina Orlov)
Förlag: Albert Bonniers förlag
Precis som Sofi Oksanen skriver Katja Kettu romaner som har sina rötter i 1900-talets våldsamma historia. Av Katja Kettu har jag tidigare läst "Barnmorskan", en krigsskildring från norra Finland.
Den nya romanen utspelas i Ryssland och har två parallella spår. Den ena händelsen startar 1937 när en gravid tonåring i ilska överger sin familj och flyr på skidor efter sin pojkvän över gränsen till Ryssland, med en dröm om den goda kommunismen. Men hon betraktas som spion och blir deporterad till ett arbetsläger och ett liv som är precis lika förfärligt som de berättelser som Oksanen skrivit om.
Den andra händelsen utspelas 2015 när en man hittas avliden i en byaskola i Ryssland. Hans dotter stannar kvar i byn för att försöka förstå varför fadern blivit mördad. Byborna tillhör ett finsk-ugriskt ursprungsfolk, marierna. De flesta håller i hemlighet kvar vid sina traditioner och sin religion. De tror på naturens magiska inflytande och på en sorts halvgudar, Keremet, som lever på jorden. De förföljdes i Sovjet eftersom de inte passade in i det nationalistiska ryska projektet. Kettu har ett mustigt språk, som ibland är grovt, men passar in i romanen.
Kettu skriver ur kvinnornas perspektiv, som överlever med list och samarbete trots våldtäkter och misshandel. Trådar dras även till en nutida rysk makthavare.
Maria Eriksson
Titel: Fågelfångarens son
Författare: Richard Hobert
Förlag: Bokfabriken
Richard Hobert är en rutinerad och prisbelönt filmregissör och manusförfattare, som bland annat gjorde filmsviten om de sju dödssynderna där ”Glädjekällan” kanske är den mest kända. Nu har han färdigställt sin första roman, men den är inte helt frikopplad från hans filmskapande. ”Fågelfångarens son” är sprungen ur manuset till ett filmprojekt som får biopremiär nästa år.
Handlingen är förlagd till Färöarna på 1800-talet, en tid och plats där arvingar och deras kön var av stor betydelse. Esmar, titelns fågelfångare, riskerar att förlora familjens hem om han inte blir far till en son inom ett år. Efter tre döttrar börjar han och hustrun Johanna överväga andra alternativ och kommer fram till att det är större sannolikhet att Johanna föder en pojke om någon annan är barnets egentliga far. Ett beslut som kommer att få stora konsekvenser inte bara för dem utan även andra i det isolerade öriket.
Berättelsen sägs vara baserad på en verklig händelse, och visst är det ett gripande öde med intressanta frågeställningar om arv och tillhörighet. Men trots allvaret i situationen för de inblandade går Hobert raskt fram bland människornas känslor och tankar. Handlingen hoppar från en dramatisk scen till nästa för att sedan nå fram till slutet. Det kan nog bli en intressant film, men det känns inte som att boken bjuder på särskilt mycket fördjupning utöver det som kommer att visas på bioduken.
Andreas Eriksson
Titel: La Cheffe, roman om en kock
Författare: Marie N’Diaye (översättning: Maria Björkman)
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tidningar och tv är fyllda av matprogram och hälsotrender. För mig hör mat till livets goda sida, men visst liknar det ibland frosseri, tänker jag skamset.
"La Cheffe" i Marie N’Diayes nya roman är en flicka från en fattig arbetarklassfamilj som av en händelse upptäcker sin talang i köket hos ett par som är besatt av mat. Som 16-åring blir hon gravid och får en flicka, som hon lämnar hos sina föräldrar för att gå i lära hos en kock på en bra restaurang. Hon får en framgångsrik karriär och egen restaurang med Michelinstjärna. Det berömda franska köket grundar sig på färska råvaror och enkla recept, något som hon utvecklar till en rustik kokkonst utan krusiduller. Som person är hon tillbakadragen och har stark integritet, hon ogillar uppmärksamhet och lever bara för sin matlagningskonst.
Historien berättas av en tjugo år yngre manlig kollega, som förälskat sig i henne och fascinerats av hennes öde. Eftersom hon vigt sitt liv till kokkonsten, kommer dottern i andra hand och blir bortskämd och odräglig. Romanen är en fin klasskildring, lite omständligt berättad, språkligt inte helt lättläst, med inskjutna bisatser och långa meningar. Belöningen för den som inte ger upp är ett komplicerat porträtt av en kvinna som inte kompromissade med sin genialitet, även om det hade sitt pris.
Maria Eriksson