Bland författare som är aktiva idag, är Neil Gaiman en av de mest uppskattade. Till största delen håller han sig inom fantasy-genren vilket kanske gör att han inte når ut till den breda massan, men som fantasyförfattare är han ohotat bland de största.
I sin senaste roman – ursprungligen tänkt som en novell, men inspirationen flödade – använder Neil Gaiman minnen från sin egen barndom för att med trovärdiga skildringar av ett svunnet England rama in handlingen. Huvudpersonen är en bokläsande sjuårig pojke som känner sig utanför när varken hans familj eller andra barn förstår honom. Men det är inte en självbiografisk bok, för det dröjer inte länge innan händelser inträffar som inte kan ha hänt i verkligheten. Eller?
Pojken möter den orädda unga flickan Lettie som visar en värld bakom vår egen – en skrämmande, mörk, farlig värld. Där finns varelser som vill komma över till oss, och när pojkens familj anlitar en ny barnskötare förstår han att hon inte är en vanlig människa. Den skräck som ett barn skulle känna om barnvakten var ett monster och ingen annan såg det är ett starkt nagelbitarmoment.
Det här är en av Neil Gaimans kortare romaner, och även en av hans mest skrämmande. Trots unga huvudpersoner så är den inte riktad till unga läsare. Störst effekt får den på vuxna läsare med inlevelseförmåga som minns sin barndom, när man inte var så säker på vad som fanns och inte fanns i verkligheten.
Andreas Eriksson
