Niklas Sivelöv. Foto: Lars Strandberg/Pressbild
För några år sedan påbörjade skivbolaget Caprice en intressant improvisationsserie.
Inramningen bestod av en konsertsal med en Steinwayflygel, en pianist och en ljudtekniker/producent. Ingenting var förberett, allt improviserat, pianisten fick temat på plats.
En av pianisterna, den första i ordningen av fyra innan skivbolagskrisen kom och projektet lades ner, var Niklas Sivelöv. De övriga var Mats Öberg, Jacob Karlzon och Olga Konkova.
Det berättar en viktig sak om Niklas Sivelöv, och det är att han betraktas som en väldigt skicklig improvisatör, vilket han i mina ögon också är.
På Sivelövs nya dubbel-cd med improvisationer för ett och två pianon handlar det inte om ett speciellt tema, utan om mer eller mindre fritt improviserad musik.
I en kort mejlkonversation skriver Niklas Sivelöv att improvisationerna för två pianon spelades in så här: först improvisationer på piano ett, sedan på med hörlurar och improvisationer på piano två utifrån vad piano ett åstadkommit.
Det var inte helt lätt, allt var utan förberedelse. Svårigheten är att minnas vad man redan gjort och sedan improvisera på det, hitta någonting som passade ihop på samma instrument, skriver han.
Niklas Sivelöv bjuder på ungefär en och en halv timme improvisationer, med lekfullhet, temperament och naturligtvis stor kärlek till musiken.
Uttrycks- och känslomässigt upplever jag att vi för det mesta befinner oss i tidigt 1900-tal, någonstans i skarven mellan en impressionist som Claude Debussy, en Erik Satie, som verkade i motsats till alla musikaliska strömningar, och den snabbt annalkande modernismen.
Mikael Bengtsson