Alba August spelar den unga Astrid Lindgren.
Jag har alltid älskat Astrid Lindgren som barnboksförfattare. Mina favoriter i hennes digra produktion är ”Emil i Lönneberga” och ”Ronja Rövardotter”.
Men när jag nu ser Pernille Fischer Christensens film om den unga Astrid Lindgren förstår jag också vilken fantastisk stark kvinna hon var.
Därför känns den här filmen som en hyllning till Astrids banbrytande insats för den tidiga feminismen.
Hon föddes i Vimmerby under namnet Astrid Ericsson och vi får följa under den tonårstiden. Och Astrid skildras verkligen som en frisk fläkt i den så religiösa småländska bygden. Hennes språk var redan då utvecklat och därför fick hon också jobb som volontär på Vimmerby Tidning.
Redaktören insåg snabbt vilken begåvning hon var och uppdragen blev många. Men utan att avslöja för mycket, du känner säkert till mycket av historien, blir Astrid med barn med den betydligt äldre chefen på tidningen. Han är dessutom gift för andra gången och har en hel skock med ungar med sin första fru.
Regissören har valt att skildra det som en kärlekshistoria och det var säkert så. Men skandalen på den här tiden, hon var bara 17 år, var naturligtvis ett faktum. Och hon föder sin son i Danmark. Lasse, som han kallas, tas också hand av en fostermor i Danmark.
I mina ögon får ger regissören rollfiguren Astrid chansen att utvecklas både som människa och mor.
Det känns verkligen som ett otroligt finstämt porträtt och jag kan riktigt känna hur Astrids författarskap på många sätt kommer ur den här svåra tiden.
Hon finns alltid på barnens sida och låter dem leva ut sina drömmar. Alba August spelar den unga Astrid på ett imponerande sätt. Hon får fram spralligheten när hon skojar över den lokala prästens domedagspredikningar. Hon gestaltar den ensamma moderns stora sorg när hon får lämna bort sin son. Och inte minst lyser inspirationen igenom hos Alba August att få spela denna fantastiska kvinna.
Jag tycker också om Trine Dyrholms insats som den danska fostermamman som blir Astrids stöd. En kvinna som ställer upp för sina medmänniskor på ett sätt som lockar fram tårar.
Till sist vill jag också nämna Astrids föräldrar som spelas av Maria Bonnevie och Magnus Krepper.
De får fram känslorna som visar att de älskar sin dotter men är samtidigt rädda för omgivningens fördömande och Guds straff.
Samtidigt inser vi att Astrid aldrig klarat av att leva sitt liv utan deras stSom helhet ett tidsdokument som säger att Astrid Lindgren inte bara var stor som författare – hon var lika stor som människa.