Nej, Opeth har inte återgått till att spela death metal. Den som hoppats kan sluta vänta nu. Precis som på föregångaren "Heritage" består bandets elfte giv "Pale communion" av välspelad progressiv rock. Och det vore rent ut sagt oförskämt att klaga.
Inget ont om bandets hårdare tongångar, exempelvis "Blackwater park" från 2001 är fantastisk, men på mig har Opeth gjort störst intryck med sina två senaste album. Kontroversiell åsikt i vissa läger, men det spelar ingen roll. Bandet har alltid spelat tekniskt och progressivt, nyanserna träder dock fram på ett helt annat sätt nu när bandet inte hela tiden försöker spela så hårt. Istället får gitarr- och sångmelodier fritt spelrum över otroligt intrikata trumrytmer och orgelmattor. För varje genomlyssning av albumets åtta spår finns det nya saker att fästa öronen vid. Det kan aldrig underskattas när musik fortfarande känns ny och fräsch efter många speltimmar. Nej, Opeth lyckas verkligen med det mesta på "Pale communion" och albumet kommer tveklöst stå som en av den stundande höstens absoluta musikaliska höjdpunkter.
Dennis Fahlgren