Mattias Fransson, Sven Björklund och Olof Wretling från Klungan.
Norran når Olof Wretling när han sitter på bussen på väg mot Arlanda. Det närmar sig nypremiär för Monstrets tid på Idun i Umeå och hela teamet är på väg uppåt. Olof pluggar text med pirr i magen.
– Jag är lite pirrig. Det känns både avlägset och nära att plocka upp en gammal föreställning, men när man väl står där på scenen brukar det komma tillbaka av sig själv. Det är märkligt, säger han.
Efter höstens hyllningar i Stockholm är förväntningarna höga, och Olof vill vara lite försiktig. Han säger ödmjukt att de måste se till att vara väl förberedda och göra bra ifrån sig.
– Då kommer det bli en härlig upplevelse. På ett sätt är det skönt att vi spelat den så mycket och fått ett kvitto på den, den har ju fått ett fantastiskt mottagande. Nästan så man får nypa sig i armen. Folk tycker att de fått se en ny sida av oss och vi tar ett kliv både sceniskt, konstnärligt och komiskt. Det känns superkul att få komma upp och dela med sig av det här, säger Olof.
Vad är det då de ska dela med sig av? Jo, Monstrets tid beskrivs i en smått lyrisk recension i Expressen som "en varm och vild parodi på hur vi agerar och navigerar i samhället – men bortom realism. Det visar hur nära vi hela tiden är nån sorts vansinne, ja monstret inom oss om man så vill". Pjäsen jämförs med Jon Fosses dramatik, men mycket knasigare, och "väldigt rolig".
Hur kom ni på idén?
– Jag, Mattias och Sven hade manusträff en helg och vi har våra sätt att få ur oss material, bland annat en grej vi kallar äggklockan. Vi slänger ut ett ämne eller ett tema och skriver nonstop i femton minuter på intuition, sedan läser vi upp det för varandra. Temat monster var det första vi testade, och jag har aldrig varit med om det förr men efter femton minuter tittade vi bara på varandra och sa: "vi tar femton minuter till". Sedan skrev vi hela kvällen.
Ju mer de vände och vred på temat, desto mer intressant blev det. Vad är ett monster, vilken oro och vilka förväntningar finns inför framtiden, hur har det sett ut förr, hur ser det ut nu, kan man själv uppfattas som ett monster, kan ens barn göra det? Associationerna tycktes oändliga.
– Ingen vågade säga det då men till slut klämde någon fram: "Är det möjligen så att föreställningen ska handla om monster"?
Olof berättar att Klungan hade fantastiska år med koreograf Birgitta Egerbladh då de lärde sig mycket om att jobba i en process, och de blev ganska luttrade och tåliga. Att jobba på en institution som Stadsteatern och i en ny konstellation med regissör Ada Berger beskriver han som något helt annat än att vara sin egen. Plötsligt fanns ljusdesign, kostym och mask inom ramen för institutionen, och han hoppas att publiken ska känna skillnaden.
– Det har varit ett långt arbete, för även om vi jobbar med en massa kreatörer så har vi åsikter i alla delar av projektet. Vi är "all over the place". Det har varit en stor utmaning att kommunicera idéer när det är så många kockar i olika faser och vi har fått höra: "jaha ni är vana att göra allt själva?", "jaa det är vi", säger Olof och skrattar.
"Vi har åsikter i alla delar av projektet. Vi är 'all over the place', säger Olof Wretling om Monstrets tid.
Det var Ada Berger som tog initiativet till samarbetet när hon gick över från Dramaten till Stadsteatern. Olof säger att det länge funnits en önskan att göra något tillsammans.
– Vi tillhör en generation som började på radio, vi gjorde Mammas nya kille som fick stort genomslag. Vid samma tid fanns det en massa humorprogram i södra Sverige och i ett av dem figurerade bland andra Sissela Benn, Sanna Sundqvist och Ada Berger. Så vi har alltid haft koll på varandra och det har funnits ett släktskap i vad vi sysslar med.
Och bakom all humor och alla knaserier finns ett mörker, som det ofta måste göra för att det ska bli roligt på riktigt.
– Vi har ju känt att föreställningen tyvärr är väldigt aktuell, det var väl därför temat kom till oss. Vi lever i monstrets tid med konkreta faror som klimathot och krig. Det finns många monster att fejsa.
Olof har varit öppen med att monstret för honom själv består av en oro som är konstant närvarande. Med tiden har han lärt sig att leva med oron, på gott och ont.
– Den har blivit en källa till kreativitet, något jag kan ta ur och bearbeta. Men vi som tampas med oro känner också till den märkliga mekanismen att i samma stund som man tänt lampan och trollet gått upp i rök, så kan oron ploppa upp som ett nytt ansikte. Som tur är blir man lite klokare med åren. Men bara lite.
"Jag är lite pirrig", säger Olof Wretling inför nypremiären av Monstrets tid.
Olof Wretling har gjort sig känd som en berättare av rang, inte minst i sina Vinterprat i P1. Senast lade han fram en projektansökan till sin födelsekommun Robertsfors, där han föreslår ett monument i foten av Myggobacken i form av ett ihoprullat besvikelsebälte. Besvikelsebältet enligt Olof sträcker sig runt Jomark, Robertsfors och Flarken och kännetecknas av att där vänder människor sin ilska inåt och omvandlar den till besvikelse. Nyligen kom ett skriftligt svar på ansökan från Robertsfors kommun.
– Det blev ett avslag, och det klart att man blir...besviken. Men av alla avslag jag fått i mitt liv är detta det varmaste och mest fantastiska. Dessutom verkar det ordnas en besvikelsemarsch i sommar så än har jag inte gett upp hoppet om ett monument, säger Olof.
Olof bor sedan många år med sin familj i Karlstad, men att han har varma känslor för sin hembygd visar sig tydligt i det mesta han gör och känslorna tycks vara besvarade. I Skellefteå har han uppträtt många gånger, både på egen hand och med Klungan, och han har en speciell kärlek till Nordanå.
Olof Wretling, Mattias Fransson och Sven Björklund från Klungan.
– Scenen är helt fantastiskt fin, mötet mellan artist och publik är tio av tio. Det blir en närhet dem emellan som är fantastisk, alla ser bra, hör bra och sitter bra. Med det sagt är jag nyfiken på kulturhuset Sara men det är ingen slump att jag bokade in Monstrets tid på Nordanå. Det är en av Sveriges bästa teaterscener. Det ska bli jätteroligt att komma till Skellefteå och vi är taggade till tänderna, avslutar Olof Wretling.