Jag minns hur det var för ungefär tio år sedan. Några av mina kompisar var överförtjusta i Deathstars industripumpande skräckfilmshårdrock. Själv hånskrattade jag och viftade irriterat bort gruppen som ploj, strunt och en sämre svensk variant av Rammstein. Nu sitter jag och lyssnar på bandets fjärde album "The perfect cult" och funderar över om det är jag eller Deathstars som förändrats? För skivan är bra.
Måhända att den här typen av plastig hårdrock lätt blir pompös och outhärdlig (hej Sabaton!). När den framförs så här skarpt är det dock svårt att stå emot. Mycket kan ha att göra med sångaren Whiplasher Bernadottes mörka inbjudande stämma som lockar en ned i fördärvet. Deathstars är ett exempel på när kommers möter mörker utan att det känns konstlat.
Dennis Fahlgren