I en militärbas behandlas Melanie och andra barn som livsfarliga fångar. Själva tar de ingen notis om detta. De har inte några andra erfarenheter; de har levt så här sedan de var spädbarn. För dem är det inte konstigt att de sitter fastspända under lektionerna och är inlåsta i celler övrig tid. Men Melanies lärare Helen har svårt att följa reglerna om att hon måste hålla distans till barnen – trots att de bär på smittan som fick världen att gå under.
Alla som avfärdat zombiefiktion med motiveringen att det är för osannolikt kommer inte att kunna använda det argumentet här. Det är plågsamt realistiskt med vetenskapligt trovärdiga förklaringar. Till realismen hör också personporträtten, som går på djupet och är varierade. Handlingen utspelar sig långt efter katastrofen, när mänskligheten är en spillra av sitt forna jag och har anpassat sig till ett nytt sätt att leva. Huvudpersonerna har egna motiv orsakade av individuella omständigheter i katastrofens spår.
En filmversion har redan visats på biograferna, och Carey skrev filmmanuset samtidigt som boken. På så vis är bok och film mer besläktade än brukligt, snarare en symbios än att den ena är baserad på den andra.
Zombiegenren har varit överexponerad de senaste åren, vilket gör boken ännu mer imponerande. Trots flera välbekanta inslag känns den väldigt nyskapande och skänker nytt liv till genren. En av årets bästa läsupplevelser