Hans släkt satt aldrig runt en öppen eld och delade berättelser. Inte heller gavs det berättarstunder i det dunkla köket hemma i Sjön, Hjoggböle, eller i något av de närliggande husen, för den delen.
Hans mor, Maja, som var byns folkskollärare och djupt troende höll sig istället till bibeln medan han själv satt ensam på köksgolvet och ritade. Och när han tröttnat på att rita begav han sig till skogen.
Platsen som blev hans tillhåll och bästa vän under uppväxten. Nä, var Per-Olov Enquists fallenhet för att berätta kommer ifrån är ett obesvarat mysterium. Kanske är det fråga om en slump?
Frågar man honom själv ger han det svaret. Att författandet är en smal levnadsbana. En bana som väljs mest utifrån slump och grundar sig i en stor begåvning. Själv tackar Per-Olov Enquist, som har tilldelats några av de finaste utmärkelser en författare kan få och vars böcker har översatts i 40 länder, sin lärares förmåga att se just hans begåvning.
– Jag hade en smal begåvning och det var att jag skrev bra uppsatser. Det var alltid mina uppsatser som läraren läste upp. Det var något med dem. Läraren som läste upp dem måste ha insett att jag hade en mycket smal begåvning. Jag var dum, men begåvad.
I mitten av 1950-talet flyttar Per-Olov Enquist till Uppsala. Första tiden ägnas åt att studera kemi. Därefter byter han till konsthistoria innan polletten till slut faller på plats. Litteraturvetenskap får det bli. Ett ämne som slukar honom helt och medan dagarna går åt till studier och läsning är kvällarna den viktigaste tiden på dygnet. Det är då han sitter i sin ensamhet och skriver. Skriver och skriver likt en galning. Men sysselsättningen höll han för sig själv.
– Jag var nog lite blyg av mig. Jag kunde ju inte gå omkring och säga att jag skulle bli en stor författare.
Egentligen hade nog ingen dömt honom för att bära på stora författardrömmar. I Uppsala fanns det bara en sak som räknades och det var begåvning. Oavsett var man fötts eller vilka ens föräldrar var. Något Per-Olov Enquist beskriver som befriande.
– Uppsala är nästan den enda klassfria miljö jag har rört mig i. Jag trivdes otroligt bra där och minns den tiden med stor glädje.
Till en början skriver Per-Olov Enquist poesi, vilket han beskriver som lustigt i dag. Av hans drygt 40 utgivelser innehåller inte en enda lyrik.
Böckerna han läser i studiesyfte fungerar som inspirationskälla och vägledning i det egna författandet. Men någonstans finns Västerbotten och hemma alltid med i berättandet. På samma sätt som han ofta använder sig själv i texterna. Om än skickligt dolt. I debutromanen ”Kristallögat”, som utgavs på Norstedts 1961, får läsaren följa en ung ensam kvinna med namnet Jenni. Jenni hade lika gärna kunnat vara en ung man, men då hade det blivit för uppenbart att boken faktiskt utgår från Per-Olov Enquist själv.
Drygt ett decennium och ett flertal utgivningar senare påbörjar Per-Olov Enquist arbetet med en ny bok. En bok som ska berätta svenska utvandrares öde. Om de som valde att lämna allt i norra Sverige och flytta till Sydamerika för att söka sig ett nytt liv. Han reser till Argentina och liftar genom provinsen Misiones för att försöka förstå det han ska skriva om och söka fakta.
– Det var ett helvetes jobb. Min tanke var att göra något som en Vilhelm Moberg-historia, men den blev aldrig bra. Jag förstörde två år av mitt liv. Det var ett dåligt projekt, helt enkelt, och det hela slutade med ett helvetes massa sidor.
I samband med projektet har Per-Olov Enquist gjort forskningsarbete kring arbetarrörelsens framväxt i Sverige och främst i Västerbotten.
– Jag kände att jag borde göra något på det. Jag mer eller mindre kapitulerade. Och så började jag skriva på ”Musikanternas uttåg” och tyckte snabbt att det var väldigt roligt.
I skrivandet hämtar Per-Olov Enquist berättelser från sin egen släkt och de familjer han vuxit upp med i hemtrakterna. Han hittar också tillbaka till sina västerbottniska rötter. Även Arbetarrörelsens arkiv blir ett viktigt tillhåll. Där läser han agitatorernas rapportbrev, något han beskriver som ofta hjärtskärande. Och med hjälp av fakta, släkthistoria och fantasi kom ”Musikanternas uttåg” till. Men just de Personliga berättelserna försöker han dölja, skriva om och förvandla så gott det går. Läsarna ska ha svårt att veta huruvida det som står på sidorna verkligen har hänt eller ej. I sin självbiografi ”Ett annat liv”, som utkom 2008, berättar Per-Olov Enquist att ”Musikanternas uttåg” skrevs som en hyllning till mormor Johanna. Något han i dag skrattar lättsamt åt.
– Ja du, jag brukar säga att man alltid ska tala sanning. För annars blir det så väldans svårt när man ska dra samma lögn flera gånger.
Istället handlar ”Musikanternas uttåg” om att berätta en gemensam historia som många svenskar delar. En historia som lika gärna kunde ha utspelat sig på ett fält i Argentina som på sågverket i Bureå.
– Eftersom Argentina-projektet var för stort krympte jag ner det till ”Musikanternas uttåg”. Jag kände att jag kunde säga ungefär samma sak. Det blev hanterligt. Jag kommer också ihåg att det var roligt när jag väl hittat den punkt hur jag ville att boken skulle läsas. Det kändes inte längre meningslöst. Jag lärde mig otroligt mycket.
I ”Musikanternas uttåg” får läsaren följa Nicanor Markström från pojke till en idealistisk arbetande man. Från en sträng religiös uppväxt till att tro på något mer.
– Nicanor var sammansatt av flera olika personer. I boken fungerar han som en berättare samtidigt som det är honom läsaren får följa. Fast ”Musikanternas uttåg” är en roman och ingen dokumentärroman. Men det finns en stor del dokument i den som jag plöjde igenom.
Inför denna intervju ville Per-Olov Enquist veta vad samtalet främst skulle handla om. När svaret blev ”Musikanternas uttåg” verkade han glad och förväntansfull. Han berättade också att det var länge sedan han samtalat kring just den boken. Anledningen till det nyfunna intresset för en bok som gavs ut för 36 år sedan är det pågående projektet ”Skelleftebygden läser PO”, där målsättningen är att få fler invånare i Skellefteå kommun att läsa lokala författare. Först ut var Per-Olov Enquist, mycket på grund av att han i år fyller 80, men även för att handlingen i ”Musikanternas uttåg” på något sätt fortfarande är aktuell. Han är också nyfiken på att höra vad läsarna i hemtrakten tycker om boken. Men inte heller sen med att dela med sig av kritik han fått genom åren:
– Jag har hört om många som har läst den och som sagt ”Joo...” med positiv ton. Men sen vet jag också många som sagt att de inte ville fortsätta att läsa i boken efter att Elmblad (den utsände agitatorn i berättelsen, reds. anm.) stoppat daggmaskar i munnen.
Efter ”Musikanternas uttåg” börjar Per-Olov Enquist att skriva desto mer om sina hemtrakter. Ofta med berättelser som utgår från den egna släkthistorien. Men det är sällan någon klagat eller sagt ifrån. Allt handlar istället om att skriva på rätt sätt.
– Om man skriver ner den person man skriver om kan det väcka sorg och aggressioner. Själv har jag aldrig tyckt att det varit jobbigt att skriva om det privata. Men det är skillnad om det rör andra människor. Just det här med uppriktighet kring mig själv har jag inga svårigheter med.
Innan ”Musikanternas uttåg” hinner ges ut har Per-Olov Enquist flyttat till Köpenhamn. Där ska han komma att bo i 15 år, en stor del av dessa år kämpandes med sitt svåra alkoholberoende. En Period i hans liv som fick ligga till grund för självbiografin.
– Sista delen av självbiografin är tuff. Det var också tufft att skriva. Men det gäller att skriva med en viss skärpa och när det väl är på papperet så är det inte så känsligt. Jag hade haft en tung period och kände att jag ville sätta punkt för den. Jag fyller ju 80 år som sagt. Då har man också väldigt lång tidsdistans till saker och ting.
Mellan utgivningarna av de senaste böckerna har Per-Olov Enquist haft en paus på några år. Men han försöker fortfarande skriva en stund varje dag. Fast besöken i skrivarlägenheten på Södermalm i Stockholms innerstad börjar bli allt färre. Men några tankar på att gå i pension har han inte utan istället verkar det främst handla om att hitta inspiration och ett flyt i skrivandet.
– När jag skriver så skriver jag mycket, varenda jävla sekund jag kan. Det är så väldigt tråkigt att inte skriva. Det är rena narkotikan utan narkotika.
Per-Olov Enquist skämtar ofta om att hans författarskap kan förknippas med ett flertal rörelser. Arbetarrörelsen, pingströrelsen och nykterhetsrörelsen är bara några exempel. Finns det då något han velat berätta om men som inte blivit av?
– Det fungerar inte riktigt så. Om jag hade velat skriva om något så skulle jag ha försökt och försökt och försökt, ända tills jag gick in i kaklet. För att använda ett sportuttryck. Sedan har jag aldrig några långa planer. Utan jag skriver om det som fascinerar mig.
Hur ser ditt författarskap ut nu till skillnad från när du var yngre?
– Jag kan mer nu och jag har också blivit bättre. Jag är så ödmjuk, vet du. 80 år är en imponerande siffra. Jag tror inte att så många skriver efter att de fyllt 80. Men jag kommer aldrig att kunna säga: ”Det här är min sista roman”. Jag sa så redan när jag gav ut ”Kapten Nemos bibliotek” 1991 och det var bara idiotiskt.