Norrans recensent vill se mer publikfrieri från Skellefteås countryhjältar

Skelleftebandet Ben Carbine & the 18-wheelers blev egentligen till av en slump. Första spelningen bandet gjorde var tänkt som en kul grej på en vilda västern-fest 2005. Sedan den spelningen har meritlistan blivit allt mer imponerande. Bandet har till exempel turnerat runt i hela Sverige och bland annat besökt evenemang som Piteå dansar och ler och Burträsksvängen men även större festivaler som Sweden Country Music Festival i Furuvik.

2009 utsågs även Ben Carbine till en av vinnarna i country-sm och har därefter även blivit nominerade till titeln ett flertal gånger.

För att vara ett band som började spela tillsammans lite på skoj låter, och ser, Ben Carbine förvånansvärt äkta. Texterna berör klassiska countryämnen som whiskey, trucks och brustna hjärtan. Musikerna är också iklädda cowboyhattar och stentvättade jeans med tillhörande beltbuckles.

Ben Carbine & the 18-Wheelers består av nio (!) fantastisk skickliga musiker. Särskilt imponeras jag av Urban Bourbon, Urban Berggren, energiska fiolspel som får mig att vilja stampa fötterna i gruset och skrika ut ett högljutt ”yeehaw”.

Ben Carbine & the 18-Wheelers kunde stoltsera med Trästockfestivalens största backdrop men de hade nog också festivalens mest lojala publik. Trots att temperaturen under lördagseftermiddagen visade 25 grader hade en stor skara människor kommit för att lyssna på Ben Carbine. Publiken var med från början till slut och klappar med i alla svängiga låtar.

För att vara ett band med en så stor och trogen publik saknar jag dock att bandet engagerar sig och pratar med de personer som kommit för att se dem. Det blir mest lite snack om vädret och att låtarna håller ett högt tempo men inte direkt något som får publiken att känna sig inkluderad och uppskattad.

I mina öron tycker jag också att Ben Carbine har haft svårt att skaka av sig det faktum att bandet började lite på skämt. Ben Carbine & the 18-Wheelers håller sig verkligen till sin genre men personligen så har jag svårt att relatera till låtar som handlar om ”California girls” och nätter i Louisiana.

Musiken balanserar hela tiden på en gräns att framstå som lite ironisk. Ben Carbine & the 18-Wheelers håller sig helt klart till sin genre, och de ska de hyllas för, men musikupplevelsen blir aldrig riktigt spännande eller omskakande.

Urban Bourbons energiska fiolspel som får mig att vilja stampa fötterna i gruset och skrika ut ett högljutt yeehaw.