Andréas Brännström, Carola och Ludvig Widman möttes på Grammisgalan. "Pulsen gick upp", säger Bottenvikens Silverkyrka efter mötet.
Inne på Röda korset på Östgötagatan i Stockholm lyser väggarna i klargrönt. Eftermiddagsljuset letar sig in i caféet, och landar på en rödrandig soffa omgärdad av guldlampetter och storslagna tulpantavlor. Det finns något sakralt i det sirliga ljuset, det snirkliga guldet och resliga stolsryggarna – precis som det finns något sakralt i de som tar plats där, med varsin kopp kaffe i handen.
Andreás Brännström kom till Stockholms centralstation för bara en halvtimme sedan, med snabbtåget från Umeå.
– Ja, tåget var försenat. Vi hann åka en mil innan vi stod till i en timme. Men det var ingen fara, jag åt mandariner och hade det jättetrevligt, berättar han för Ludvig Widman som redan befunnit sig i Stockholm några dagar.
Duon Bottenvikens Silverkyrka tar en fika på Röda korset innan det var dags för gala.
Tillsammans utgör de Bottenvikens Silverkyrka, en rörelse kantad med orgelslingor och kärleksbudskap. Men istället för Gud tillber de dansmusiken, och deras heliga techno är sprungen ur en passion för elektroniska toner och en bakgrund i samhällen där kyrkan fanns nära inpå.
För Andreás Brännström var den platsen Ursviken och för Ludvig Widman var det Stockholm.
– Det var både på gott och ont, men hursomhelst inspirerade det att Pingströrelsen var så närvarande på orten. Det är något med det kyrkliga som fascinerar, säger Andréas Brännström.
Den heliga duon blandar techno med väckelsemusik, elektroniska synthslingor flätas samman med storslagna orgeltoner, trummaskin möter predikan i en symbios som balanserar mellan popakt och samfund.
– Vi vill att det ska låta hemmasnickrat, det här är ett passionsprojekt som handlar mycket om att göra det själv. Vi vill vara folkliga, en rörelse, både allmoge-acid och väckelsetechno, säger Ludvig Widman.
Sedan starten 2015 har de frälst publik runt om i landet, men främst på smalare musikscener. I december stod det klart att de nominerats till Sveriges två största musikpriser: Årets dans på P3 Guldgalan och Årets elektro/dans på Grammisgalan. Technomissionen har rört sig från Ursviken, via Umeå, Piteå och Stockholm för att landa i Partille arena, och nu senast – Annexet, Stockholm och Grammisgalan.
Ludvig Widman och Andréas Brännström funderar över vilka utstyrslar de ska ha på Grammisgalan.
När Norran träffar Andréas Brännström och Ludvig Widman är det bara timmar kvar tills de ska gå på Grammisgalans röda matta.
– Hur det känns? Jag vet inte riktigt. Jag känner nyfikenhet, och är lite nervös. Det är ett konstigt sammanhang för oss, säger Ludvig Widman.
18 januari tog de plats i Göteborg för att tävla mot namn som Avicii och Bella Boo på P3 Guldgalan, men där Kornél Kovács tog hem titeln Årets dans.
– Det var en bisarr situation, precis som det här blir. Vi var ganska lugna tills det var dags för vår kategori. Då såg vi hur Per Hammar, som också var nominerad, blev nervös. Och vi insåg att ja, det finns ändå en liten chans att vi vinner, säger Andréas Brännström.
– Men när vi inte vann var första känslan lättnad. Vi hade inte förberett något tacktal, vi hade väl på sin höjd någon slags ordning. Typ att Andréas skulle börja. Grammisgalan känns inte lika läskig efter att vi varit på P3 Guld skulle jag säga, fortsätter Ludvig Widman.
Stunden just innan Silverkyrkan kliver in på röda mattan.
Klockan slår 16. Inne på Annexet står bubbelglasen redo och röda mattan är omgärdad av kameror och blixtsmatter. Benjamin Ingrosso, Veronica Maggio, Panda da Panda. Alla vandrar vant längsmed den samlade pressen och hinner passera innan Bottenvikens Silverkyrka gör entré, i nitbeklädd skinnjacka och svarta t-shirts.
– Det var speciellt, det kändes mest som att folk ville att vi skulle gå därifrån, säger Andreás Brännström och ler, precis när de klivit ut ur strålkastarljuset och skålat med varandra och Viktor Zeidner från deras skivbolag Lamour.
Galasalen är fylld till sista kvadratmetern med sittplatser. I mitten, vid de runda borden, ska de nominerade ta plats.
– Vi har ingen aning vilka vi kommer få sitta med. Men det blir säkert bra, säger Ludvig Widman och visar upp det guldiga armbandet som signalerar att de är en av dem som ska ta plats där, vid de runda borden.
Vad gör ni om ni vinner?
– Vi är väldigt stolta över att bara få vara i det här sammanhanget, det är svårt att föreställa sig att vi skulle vinna. Det skulle vara overkligt, säger Ludvig Widman.
– Jag undrar vad vi skulle göra? Vad skulle vi göra med pokalen? Ska vi placera den mellan Umeå, där jag bor, och Piteå där du bor? I Skellefteå? Jag tänker mig att vi placerar den i rondellen på Anderstorp. Ja, det gör vi. Och jag hoppas det blir ramaskri om vi vinner, det hade varit kul, säger Andréas Brännström.
Men någon Grammisstatyett kommer inte att färdas till Skellefteå. Avicii tar hem segern, men när Annexet sakta töms är det ändå ett lyckligt samfund som dröjer sig kvar.
– Vi är jätteglada. Vi höll tacktal till varandra istället, och tackade Skellefteå kommun, Folktandvården, de som ockuperade kulturhuset i Umeå och familj och vänner, säger Andréas Brännström.
Trots utrymmet på de stora scenerna, vid de stora artisterna, är det Ursviken han återvänder till om han får drömma fritt.
– En drömspelning är Kopparhallen i Ursviken. Och på Karnevalen i Kurjan i Skelleftehamn. Det hade varit mäktigt, säger han.
Bottenvikens Silverkyrka tillsammans med Carola.
Innan de lämnar galan får de syn på självaste Carola, vars låt "Säg mig var du står" de gjort en remix på. Bottenvikens Silverkyrka närmar sig stjärnan, och ett kärleksfullt möte uppstår.
– Har ni gjort en version av min låt? Så roligt. Skriv in ert namn i min telefon så jag kan söka upp den senare, säger Carola och räcker telefonen till Andréas Brännström.
Efteråt är pulsen hög.
– Jag har hjärtklappning, säger Ludvig Widman.
– Vilken avslutning, fortsätter Andréas Brännström.