Skådespelare: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Emma Watson med flera. Regi: Darren Aronofsky.
Som liten gosse fick jag lära mig att gubben Noa var en hedersman. När jag ser Darren Aronofskys film om mannen som byggde arken och räddade jorden från undergång är jag inte lika säker.
Det här är förstås ett drama av bibliskt mått. För det handlar om tiden efter att Guds avbild fördrivits från paradiset och skapat kaos i världen.
Samtidigt är det lite fantasy-stämning över historien. Det är mörkt, det är sorgligt och det känns att våldet har tagit över. Noa får därför en kallelse från Gud och förstår tack vare sina drömmar att jorden kommer att bli översvämmad och att vattnet tar allt i sin väg.
Fast det finns kungar som vill fortsätta vara regenter och försöker ta över Noas livsverk med vapen i hand.
Fast den som förväntar sig action i stora mått kommer att bli besviken.
För det här är mycket djupare än så. Det handlar istället om de val som Noa tvingas ta. Och är hans livsverk verkligen att se till att människan överlever?
Jag känner ändå att Russel Crowe inte lyckas få fram de tvivel Noa måste ha känt. Han klampar mer omkring som en patriark som bestämmer över allt och alla.
Därför känns det skönt att Jennifer Connelly är desto bättre i rollen som Naameh, Noas hustru och moder till de tre pojkarna Ham, Shem och Japheth.
Hon lyckas förmedla de kval som drabbar en människa som står inför en katastrof som verkligen ger ordet dess rätta betydelse.
Emma Watson är också trovärdig som Ila, den flicka som Noas familj adopterar.
Jag känner också en djup övertygelse att meningen med den här filmen är att vi ska börja fundera över vad vi håller på att göra med vår kära jord i dagens samhälle. Har vi råd att låta girigheten förstöra för kommande generationer? Hur långt får miljöförstöringen pågå innan planeten själv säger nej?
ROGER LINDSTRÖM
