Domedagsmullrande Oaklandbandet Neurosis kan det här med tyngd och smärta. På ”Fires within fires”, bandets tolfte album, samsas såväl denna viktiga tyngd och smärta med en, i brist på bättre uttryck, ömhet som gör detta verk till höstens kanske mest gripande lyssning.
Det första som slår en, förutom hur stört bra det låter om ljudet som demonen Steve Albini rattat fram, är dock hur kort albumet är i jämförelse med Neurosis tidigare släpp. ”Fires within fires” klockar in på ungefär fyrtio minuter. Vilket är tjugo till trettio minuter kortare än Neurosis tidigare skivor de senaste tjugo åren. Egentligen en petitess, men nog är det allt lite märkligt när det blir tyst efter denna jämförelsevis korta speltid.
Under dessa fyrtio minuter möts man dock av ett musikaliskt hantverk som måste upplevas. De tvära kast mellan ursinnigt riffmörker och smekande mjuka ackord tillsammans med Scott Kelly och Steve Von Tills raspiga stämmor gör underverk för kyliga höstsjälar. Och den som lyssnar lite extra hittar otroligt mycket spännande som händer i bakgrunden, bakom alla gitarrer och knorrande mansstämmor. ”Fires within fires” går inte annat än att dyrka skoningslöst.
Dennis Fahlgren