Omslaget är gult som en ledartröja och boken väger bly. Förstås, för vi talar tre veckor, massor av mil och över 110 år.
Och min kontenta blir att Lance Armstrong var en småhandlare.
I "Tour de France" berättar nämligen danske kulturjournalisten Torbjörn Jakobsen historien om världens största årliga idrottsevenemang och den handlar om två saker: omänskliga strapatser och dopning.
Det ena går hand i hand med det andra. Förstås.
Från premiäråret 1903, då den första etappen mätte 46 mil och cyklarna vägde 30 kilo med last, och framåt har det handlat om lättare cyklar, högre snitthastigheter samt droger.
Amfetamin, heroin, alkohol, steroider och epo. Och bloddopning. Förstås.
De första decenniernas tävlingsläkare berättar om cyklister som lät samma skitiga spruta gå laget runt, när hela stall blev sjuka hette det "ätit rutten fisk", men sanningen var "överdosering". Jacques Anquetil, det tidiga 1960-talets gigant, testade en gång att köra en tävling odopad. Hemsk upplevelse; det gjorde han aldrig. Och mer än en preparerade sig till döds.
Dopningen tycks ha setts och accepterats som en ofrånkomlig Tour-ingrediens, men bara så länge man talade tyst om den. Men ve den som förnekar och ljuger och dessutom uppträder som en arrogant skitstövel. Som Armstrong.
Och det är juli och Tour igen och snart kommer vi till bergen och frågan är hur man ska hinna cykla, titta på Eurosport och läsa en bok vars 740 sidor trots sitt smutsiga innehåll är lika fascinerande som det tveksamma Tour de France.
Olle Lundqvist
