När Umeåkvartetten Nattskärransläpper sin andra EP blir det ett statement som säger att debutens förträfflighet inte var en lyckträff, utan snarare en försmak av vad som komma skulle. "Rivhuset EP"är tre låtar som fastnar, berör och är väl värda att återkomma till.
Ingrid Marklunds (tidigare Skellefteå) röst hamnar i fokus av flera anledningar. Först och främst för att den hela tiden, med stor precision, balanserar på ömsom skörhet ömsom styrka. Eller, som jag beskrev den för en vän: "Som Enya, fast med en själ". Men rösten hamnar också i fokus eftersom den svävar över en lågmäld, dov ljudbild där bandet med små medel skapar ett landskap som bara finns där, med all sin självklarhet, men som inte vill ta över.
Hemmasnickrad lågmäld dysterpop när den är som bäst.
Anders Samuelsson