Samtalade. Mannen mötte Carina Hedlund under en av sina resor till Irland. Foto: Carina Hedlund
Allt började 2011, av en ren slump. Carina Hedlunds dotter skulle åka till Dublin och på grund av hennes muskelsjukdom behövde hon sällskap. När Carina Hedlund sedan satte sin fot på stadens gator slogs hon av alla livfulla och intressanta människor. Vilka var de egentligen?
– Från början var det bara vanliga gatufotografier. Snabba bilder på avstånd, men jag är ju väldigt nyfiken av mig så jag började prata med de jag fotade, säger hon.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
Hon beskriver ett av mötena, något som etsade sig fast lite extra. Långt borta på gatan såg hon två farbröder, med varsin flaska i handen. När hon närmade sig dem hälsade de glatt.
– Jag frågade om jag fick ta en bild, och de blev väldigt glada. Sedan pratade vi en stund och jag gick vidare. Två år senare mötte jag en av dem igen, och gav honom bilden jag tagit. Sedan dess har vi stött på varandra flera gånger, säger hon.
Kameran blev ett verktyg för att träffa personer, en öppning in till olika människoöden. Sedan den första resan 2011 har hon återvänt tio gånger, och varje besök har inneburit fler intressanta samtal och många nya bilder.
– Jag blev snabbt kär i staden och människorna. Bara i år har jag varit där tre gånger, säger Carina Hedlund.
De många stegen längs Dublins gator har nu resulterat i en utställning. På Society café fylls väggarna av närgångna, personliga porträtt. Där ryms en allvarlig man med en fågel på axel, en annan med en gitarr i handen och en tredje som glatt ler in i kameran. Allt i svartvitt, med skarpa kontraster i ljussättningen men också i känslospannet – utsatthet och glädje, sång och allvar.
– När man fotar utsatta eller hemlösa människor kan det lätt bli social porr, där det känns som att man utnyttjar deras berättelse. Men för mig har det varit viktigt att det inte ska vara så, säger hon.
När hon inte fotograferar jobbar hon på socialtjänsten, något som också gör avtryck i hennes skapande.
– Jag vill att det ska synas i mina bilder att det här handlar om ömsesidiga möten, där de också får ut något av att träffa mig. När jag går därifrån och tackar för att jag fick fotografera dem, så tackar de också alltid mig för mötet.
Carina Hedlund syns ofta i fotodikena på olika konserter, och är för Skelleftepubliken troligtvis mest bekant som rockfotograf och som upphovsmakare till boken "Stålmormor". Med "In the streets of Dublin" vill hon ta ett kliv mot det mer stillsamma, dokumentära fotandet.
– Jag har ställt ut mina musikfotografier på visfestival i Köping, i Norge och på Trästockfestivalen. Så nu känns det jättekul att få visa något av mina andra projekt, här på hemmaplan. Tanken är att mina gatufotografier i framtiden ska bli en bok, säger hon.
Jag vill att det ska synas i mina bilder att det här handlar om ömsesidiga möten.
På plats. Carina Hedlund arbetar nu med att sammanställa ett antal av gatufotografierna samt personernas berättelser till en bok. FOTO: Maria Wallin Foto: Maria Wallin.