Det är svårt att tro att Tom Cruise närmar sig 60-strecket efter att ha sett honom stunthoppa över hustak, brottats på toaletter och rattat helikoptrar i bioaktuella "Mission Impossible: Fallout”. Karln är ju som född att spela Ethan Hunt, och på senare år är det också så jag ser honom, som Ethan Hunt med Rätt Att Utföra Egna Stunts™ – oavsett vilken roll han spelar.
I usla nyversionen av ”The Mummy” spelade Tompa huvudrollen som den äventyrslystna soldaten Nick Morton. Tyvärr kändes han helt felplacerad. Jag såg inte Nick Morton skutta runt i gravkammare i Irak och flörta med kvinnor en tredjedel så gamla som honom, jag såg Ethan Hunt som lajvade runt i något sorts gubbsjukt mumiespektakel.
Och så blir det ju ibland. Vissa skådespelare blir så starkt förknippade med en roll, eller en viss typ av roll, att det är svårt att se dem utanför den. Jag har fortfarande svårt att se Daniel Radcliffe spela någon annan än Harry Potter, även om han gör sitt bästa för att klösa bort den etiketten (läs: strippa i teaterpjäs, spela djävul med horn och så vidare).
Ännu värre är det med Kristin Stewart. Fastän hon gjort en radda olika filmer sedan ”Twilight”-skräpet kan jag fortfarande inte se henne på vita duken utan att undra när en vampyrhunk ska titta fram bakom en gardin och hon ska börja slicka sig om underläppen.
Detsamma kan sägas om hennes motspelare Robert Pattinson. I David Cronenbergs ”Cosmopolis” väntade jag mig att Robert skulle börja glittra när som helst. Vi får heller inte glömma Star Wars-ikonen Mark Hamill. Hur många ser Mark Hamill strosa förbi på gatan och tänker ”Oh, det är ju han som spelade skurk i Hamilton från 1998”?