I slutet av förra året kraschade FN:s klimatförhandlingar i Köpenhamn, trots år av förberedelser, år av väntan och högt ställda förväntningar. Världens ledare kunde helt enkelt inte enas om bindande utsläppsminskningar. Klimathotet är kanske överdrivet, kanske inte, forskarna kan inte enas, den ena säger si, den andra säger så, tvivelaktiga fakta har presenterats som vetenskapliga rön. Var det hela kommer att sluta är det ingen som vet.
Det visste heller inte piraten och frihetskämpen kapten Misson när han gav sig ut på sin sista vandring, djupt in i Madagaskars djungler för att söka efter en mytologisk, sägenomspunnen lemurart.
Den amerikanske beatnik-författaren William S Burroughs sista roman Slumpens spöke (1991, reviderad version 1995) var det sista han skrev, förutom sina dagböcker, som han fortsatte med ända fram till sin död 1997. En lång novell, eller kort roman, knappt 100 sidor, om människans rovdrift på vår planet, dess djur, natur och resurser och hur planeten helt plötsligt slår tillbaka med en kraft och en styrka som får atombomben att framstå som en beskedlig ettöressmällare. Virus muterar, förändrar form i takt med att vetenskapsmännen hittar bromsmediciner och verksamma läkemedel, farsoterna avlöser varandra, till slut går det inte ens att avgöra hur många som dog i smittorna, viruset tar död på sig självt. En ny civilisation ser dagens ljus, i anden tillhör de lemurfolket, de återvänder till rötterna, till civilisationens första gryningsdag.
Slumpens skördar är i mångt och mycket en mogen mans verk, med åren har Burroughs skalat bort mycket av sin tidigare så vildsinta experimentlusta, berättarrösten är lugn, saklig, noggrann och genomtänkt, metaforerna och allegorierna staplade på varandra. Ingenting är egentligen vad det synes vara vid en första, flyktig anblick, allting förändrar form, precis på samma sätt som det virus som i boken hjälper till att ta död på mänskligheten.
Det här är en klassisk Burroughs-historia, som både roar och oroar, mest det sistnämnda. Kanske tillhör den inte tillhör de omistliga i bibliografin, men det är en angelägen bok i dessa tider då nästan alla pratar miljö, när de mest pessimistiska klimatforskarna bara väntar på att planeten Tellus ska slå tillbaka, att apokalypsens portar ska öppnas på vid gavel med dränkta önationer, smälta glaciärer, framkalla torka, hetta, regn och kyla som tvingar ut stora delar av mänskligheten på en vandring utan slut.
Mikael Bengtsson
