Fåret Shaun och hans flock ställs inför nya utmaningar när de lämnar gården för att hämta hem Bonden, som blivit strandad i storstaden med minnesförlust. Foto: SF
Låt oss enas om en sak: det finns roligare saker än att släpa sig upp ur sängen klockan 05.00 i mörkaste midvintern för att en tvååring har bestämt sig för att morgonstund har guld i mun. Att på fastande mage tvingas genomlida skrikiga och/eller hurtpedagogiska barnprogram (ja, "Dinosaurietåget", jag pratar om dig) som får käkarna att låsa sig i vanmakt.
Men för mången morgontrött förälder finns det en signaturmelodi som i stället får endorfinerna att dansa ut i blodet. Med sin kombination av barnvänlig slapstick och underfundig vuxenhumor har den leranimerade serien "Fåret Shaun" blivit en världssuccé. Sedan starten 2007 har animationsstudion Aardman ("Wallace & Gromit", "Flykten från hönsgården") producerat 130 sjuminutare om den klipske baggen Shaun och hans bravader på bondgården Mossy Bottom i norra England.
När Shaun tar klivet upp på filmduken är det mesta sig likt, bara lite större. En av Shauns listiga planer slår fel och Bonden blir strandad i storstaden med minnesförlust. Nu måste fårflocken och fårhunden Bitzer hitta en lösning på situationen, och samtidigt undvika att bli offer för en nitisk hundfångare.
Precis som tv-serien saknar filmen repliker, och det är häpnadsväckande hur mycket som kan berättas med förvånade suckar och fåraktiga bräkanden. Leranimationen, Aardmans signum, ger filmen en hantverkskänsla (animatörernas fingeravtryck syns i figurernas ansikten) och den har en mysighet som inte känns det minsta påklistrad.
Karin Svensson/TT