Daniel Norgrens "The green stone" inleds med åskljud och regn. Det kan låta flummigt, men just där och då, när ett oväder får sätta agendan är stämningen på hans femte studioalbum bestämd.
Det har knappt gått sex månader sedan "Alabursy"kom. Vad som gett Daniel Norgren så pass mycket inspiration att ge ut två album på ett år går bara att spekulera i, men den blygsamme musikern verkar inte ha några problem med att producera mycket under kort tid. Snarare tvärtom.
Daniel Norgren, som tidigare trevat fram i bluesgenren, börjar bli säkrare för varje släpp. Musiken känns också renare när det mer bluesrockiga fått ge än mer vika. Och "The green stone" tar vid i princip där "Alabursy" slutar.
Låtarna fortsätter att porträttera känslostormar av olika dess slag och Daniel Norgren upplevs allt mer ensam. Låtarna där endast orgel och sång används känns extra mycket i hjärtat och inget öga är nog torrt efter "Everlasting friend".
Värken av att lyssna på "The green stone" är nästintill obeskrivbar. Men ibland måste musik få ta ont också och få kan göra smärtsamt vackra låtar som Daniel Norgren.