Sofie Scott-Robbert är en av de som gestaltar vad skärmtid kan göra med mänskliga relationer i "Det syns inte".
Hanna är 16 år, har vänner, sätter trender och spenderar tiden på fest eller med telefonen i hand, i jakt på den perfekta selfien. Men under den filterbeklädda ytan längtar hon efter att bli sedd och accepterad.
Hannas verklighet speglas i hennes familj och vänner – där finns mamman som försöker, men är uppe i sina egna problem och arbete, kompisarna som aldrig ifrågasätter, pappan som aldrig pratar om något på riktigt.
Det är där, i distansen människor emellan, som "Det syns inte" tar avstamp. Där blandas informativ föreläsning om psykisk ohälsa med en musikal som gestaltar det som skaver. Den gemensamma nämnaren är skärmtid – vad händer när vi inte tittar varandra i ögonen? Möter varandra fysiskt? Och är distraherade?
– Vi väver in vetenskap om vårt mående på ett underhållande och lättillgängligt sätt. När man har roligt och skrattar, upplever, känner, då blir det lättare att ta till sig ny kunskap – och det är precis det som vi vill ta fasta på, säger projektledaren och skådespelaren Anni Grosse.
Musikalen är ett projekt, och har spelats för över 14 000 personer i Stockholm och i veckan tog ensemblen för första gången plats utanför huvudstaden. Scenen är Nordanåteatern, och i publiken sitter gymnasieelever.
Anni Grosse spelar Hannas hårt arbetande mamma.
– Jag är själv mamma och kan känna igen mig i karaktären. I början hade jag lite svårt för henne, men nu känner jag med henne, säger hon.
Föreställningen inleds med en föreläsning av Sissela Nutley, hjärnforskare, som också är initiativtagare till projektet. Sedan tar Hannas berättelse vid, komplett med dansanta musikalnummer.
– Vi vill sprida kunskap om skärmanvändning och hur det påverkar våra relationer. Och det vill vi göra genom att tillgängliggöra forskning. Vi har tänkt mycket på det – hur når man egentligen ut med forskning? Vi har valt att kombinera det intellektuella med det emotionella. Där visar vi på vikten av fysiska möten, att ha ögonkontakt, att prata med varandra, säger Anni Grosse.
Föreningen Arts and hearts står bakom föreställningen, som finansieras av bland annat Allmänna arvsfonden och Folkhälsomyndigheten.
– Det känns otroligt roligt att vi får spela här i Skellefteå. Det är resultatet av ett antal engagerade skolkuratorer. Vi har fått enormt fin respons när vi spelat tidigare – bland annat kom en pappa fram och tackade oss för att föreställningen fått han och hans 14-åriga dotter att börja prata med varandra. Det är vad vi vill, att folk börjar reflektera.
– Och det är väldigt mäktigt att möta ungdomarna på det här viset. Vi märker hur de blir berörda och att de reagerar. Det berör oss också, fortsätter Rebecca Nordström, skådespelare och koreograf.