Dans vid poolen. Hannah Arterton, Annabel Scholey och Katuy Brand i ”Walking on Sunshine”.
Succén för ”Mamma Mia”som film bäddade så klart för fler musikaler på bio.
Att därför ta några av 1980-talets största hits, jo, jag känner igen varenda låt, och sedan försöka göra en berättelse av det är förstås en ide som borde kunna sälja.
Men jag kan inte direkt säga att det lagts ner många minuter på det mesiga manuset. Det handlar om kärlek, både lycklig och olycklig och allt utspelas i det så charmerande Italien. Men det är så förutsägbart att just ”Mamma Mia” känns som ett litterärt mästerverk i jämförelse.
Maddie är en kvinnasom haft problem med sina mansval i livet, men nu har hon hittat den rätte.
Men när hennes syster Taylor kommer till bröllopet visar det sig att den blivande äkta maken är en gammal kärlek till henne.
Och naturligtvis blir det fnurror på tråden men med lite sång och dans borde allt gå vägen - även om den är väldigt krokig för att hinna få med alla låtarna på dryga 90 minuter.
Det är så klartmycket nostalgi med i bilden. Att höra låtar som ”Wild boys”, ”Girls just want to have fun” och inte minst Roxettes ”It must have been love” skapar en så där bedräglig glädje som när du vet att du kan sjunga med i refrängen varje gång utan problem.
Men jag vet inte hur kul det är för de yngre besökarna som jag förmodar inte är lika bevandrade i MTV:s glansperiod.
Skådespelarna är också väl valda. Det handlar med andra ord om artister som är bättre på att sjunga och dansa än agera.
Allra bäst är Annabel Scholey som den lite vildare av de två systrarna. Katy Brand som Lil förmedlar också en glädje i allt det hon gör.
Dessutom väntar jag mig bara att någon ska brista ut i ”Pappa jag vill ha en italienare”, men det hade nog varit för roligt.
