Frame glimtar till, men glider undan
Mot ännu en sommar skrevs 1963 av den nyzeeländska författaren Janet Frame, (1924-2004), som på grund av den självbiografiska prägeln inte ville publicera den under sin livstid.
Den nyzeeländska författaren Grace Cleave, får en inbjudan att tillbringa ett veckoslut hos en journalist och hans familj i England, och tackar med tvekan ja. Hon packar, reser och tillbringar en ångestfylld tid med värdparet och deras två små barn innan hon skyller på sin skrivlust för att kunna resa hem tidigare.
Grace av social fobi. De ord hon så mästerligt formulerat i huvudet ramlar sönder till platta smuliga sandkakor på tungan. Hypersensitiv uppfattar och tolkar hon underströmmar hos människorna och läsaren får en inblick i hur en social fobiker övertolkar utan att verklighetspröva sina antaganden. Dels är hon rasande och frustrerad över att inte kunna få tillträde till deras värld, dels föraktar hon deras livsstil och tycker att de är konventionella kälkborgare.
Varför förläggarna valde just denna titel när Frame har nio oöversatta romaner och ett flertal novellsamlingar som vida överglänser denna roman i konstnärligt egensinne och kvalitet? Är det ordet privat som glänser lite extra snaskigt? För det här är inte det bästa hon har gjort. Mot ännu en sommar är ojämn och har en obehaglig överlägsen ton. Jag tycker inte om Grace och kan inte sympatisera med henne, oavsett hur väl orden läggs fram på papperet. I hennes övriga produktion finns den subversiva humorn, den spröda, men uttrycksfulla rösten, och det sparsmakade effektfulla. Det som här glimtar till, men som glider undan.
Liselotte Engman
