Förra veckan sade Lana Del Rey i en intervju att hon önskade att hon redan vore död och att hennes förebilder är artister som tillhör den överglamoriserade Club 27. Ni vet, den där klubben för alla musiker som gick bort endast 27 år gamla.
Uttalandet förfasade många, hur kan en ung och begåvad människa säga och känna så? Efter att ha lyssnat igenom senaste släppet "Ultraviolence" är det lätt att förstå. Det är ett simpelt sätt för Lana Del Rey att marknadsföra detta genommörka och destruktiva skivsläpp.
Redan på debutalbumet "Born to die" fick vi bekanta oss med en kärlekstörstande, självplågande och melankolisk sångerska och allt det finns med gånger ultratusen på nya skivan. För den saken skull är det inte dåligt. Långt ifrån. Skivan blir snarare som en drog man inte kan vara utan och efter en genomlyssning vill man bara ha mer. Hennes imponerande men ack så sköra röst gifter sig helt perfekt med den storslagna stråkmusiken. De hiphopinspirerade tonerna som fanns med på första släppet känns med andra ord nästan helt bortblåsta.
Vissa spår utmärker sig så klart mycket mer än andra, bland annat inledningsspåret "Cruel world", "West coast" och blytunga "Black beaty".